One last love

{Kapitel 41}

HARPERS PERSPEKTIV
Två veckor senare...

Det har redan gått två veckor sen jag såg Blaze sist. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade honom mer och mer för varje sekund som gick.

Jag sitter stressad på mitt badrumsgolv med Joline jämte mig. De senaste två veckorna har varit jävligt tuffa, men som tur var så har jag mina underbara vänner med mig.

"Så... vet du vem pappan är isåfall?" frågar Joline mig efter en stunds tystnad medans vi väntar på att graviditets testet ska visa något resultat.

Jag nickar långsamt, men försöker att inte tänka på det. Jag har inte varit med någon annan än Blaze sen första gången vi träffades.

"Vad ska du göra om det är positivt?" frågar Joline mig igen och jag känner tårarna rinna ner för kinderna. Det får inte vara positivt.

"Jag kan inte ha barn nu, Joline. Jag har fortfarande ett år kvar av skolan och jag är inte redo att vara ensamstående förälder." svarar jag och torkar snabbt bort tårarna. Jag önskar jag kunde förklara för henne hur mitt liv egentligen ser ut, då hade hon förstått ännu bättre.

"Vi får hoppas att det är negativt då. Men du ska veta att oavsett vad som händer så stöttar jag, Kiara och Nellie dig till hundra procent." säger Joline och drar in mig i en kram. Jag nickar snabbt i kramen och andas tungt ut.

När vi släpper kramen igen så tittar jag skrämt på den upp och nervända stickan som ligger bara några meter ifrån oss.

Jag drar in ett djupt andetag innan jag sträcker mig mot den och vänder på den för att se resultatet.

Helvete.

Jag känner hur tårarna börjar rinna ännu mer när jag tittar ner på testet som visar två streck. Detta är nog det värsta som skulle kunna hända just nu.

Joline stannar med mig resten av dagen och det första jag gör morgonen där på är att sätta mig i bilen och åka hem till mamma och pappa.

Jag kliver in genom dörren till huset där jag växte upp utan att knacka och börjar direkt leta efter mamma. Jag ringde inte ens och sa att jag skulle hit, så hon ser väldigt chockad ut när hon får syn på mig.

"Men hej gumman! Jag visste inte att du skulle komma idag." säger hon glatt och drar in mig i en kram. Jag känner redan hur tårarna börjar svida bakom ögonen, så jag svarar inte för att jag vet att om jag försöker prata nu så skulle allt brista.

Hon drar osäkert ifrån kramen och tittar förvirrat på mig.

"Är pappa hemma?" frågar jag med låg röst och hon skakar på huvudet.

"Okej, bra. Mamma det är något jag måste berätta, men lova att inte bli arg." gråter jag nästan fram och hon tittar skrämt på mig men nickar till.

"Jag är gravid." hon spärrar förvånat upp ögonen, som att det var det sista hon förväntade sig komma från min mun.

"Va? Är du helt säker?" frågar hon mig chockat och jag nickar snabbt med tårarna i halsen. Hon drar in mig i en kram och klappar mig tröstande över håret medans jag gråter i hennes famn.

"Vad ska du göra då gumman?" frågar hon mig och jag rycker till med axlarna.

"Jag vet inte, jag hade velat behålla det. Jag hade verkligen det. Men jag vet inte om det är det bästa just nu, jag har skolan och massa annat." börjar jag och hon nickar till.

"Du får göra det du tycker känns bäst, okej? Vet du vem pappan är?" frågar hon mig. Varför antar alla att jag inte skulle veta det? Herregud vad tror dem om mig?

"Ja, men han kan inte få veta. Han skulle dödat mig om han fick reda på det." gråter jag fram, vilket får min mamma att skratta till. Jag tittar förvirrat upp på henne. Vad är det hon tycker är så roligt?

"Jag var faktiskt i en liknande situation som du är i just nu, fast med dig. Jag lämnade faktiskt din pappa när vi var unga, och sen fick jag reda på att jag var gravid med dig och berättade inget för honom. Han fick såklart veta det tillslut, och han är en helt underbar pappa." säger hon och ler varmt mot mig. Jag torkar mina tårar och ler tillbaka mot henne.

"Tror du verkligen jag skulle klara av att ta hand om ett barn?" frågar jag min mamma ärligt och hon ler stort mot mig igen innan hon nickar till.

"Ja, det tror jag. Men det är helt upp till dig. Skolan kan man alltid lösa på något sätt och vi alla kan hjälpa till om du väljer att behålla det." svarar hon och jag kramar henne igen.

"Men det du verkligen borde oroa dig över är hur du ska berätta för din pappa utan att han spränger någon i luften." skrattar mamma fram, vilket får även mig att skratta.

Ja, herregud. Hur ska detta gå?