One last love

{Kapitel 44}

HARPERS PERSPEKTIV
Några dagar senare...

Jag öppnar dörren till mina föräldrars hus och möts direkt av min gråtande mamma. Jag ställer försiktigt ner Esther, som sitter i sin bilbarnstol, på golvet och kramar mamma hårt.

Vi kramas en stund och när vi väl släpper så ler hon stort mot mig innan hon böjer sig ner mot Esther. Jag kan se att hon försöker vara glad för min skull, men jag ser rakt igenom henne att det ända hon kan tänka på är Adrian.

Jag träffar på Ally, Sebastian, Sabrina och alla andra och de ser också väldigt ledsna ut. Hela stämningen är ledsen.

Efter en stund samlas vi alla i min pappas kontor och börjar prata med varandra.

"När är begravningen?" frågar jag lågt och alla tittar ner i marken. Jag klappar försiktigt Esther över kinden när hon ligger och sover så sött i min famn.

"Om några dagar." svarar min pappa kort och lägger ansiktet i handen. Det blir en jobbig tystnad i rummet ett tag och jag ler lite för mig själv när jag tittar ner på Esther, trots omständigheterna.

"Jag har bestämt mig för en sak." säger jag plötsligt högt och uppmärksamheten riktas mot mig.

"Jag ska ta över istället för Adrian, efter pappa." fortsätter jag och alla tittar förvirrat på mig.

"Jag trodde inte du ville det?" frågar pappa försiktigt och jag skakar lätt på huvudet.

"Det vill jag inte heller. Men jag känner att jag har en skyldighet till det nu. Det var jag som skulle tagit över egentligen och det var jag som skulle ha varit på det uppdraget, inte Adrian. Men det kommer dröja ett extra år eller två." förklarar jag för dem och de alla nickar till. Vi fortsätter prata lite till innan vi säger hejdå och jag och Esther börjar åka hemåt igen.

Det är rätt jävla jobbigt att vara mamma, och då har jag bara varit det i några dagar. Så nu ska jag hem och bara umgås med lilla mini jag, innan vi måste åka tillbaka till Adrians begravning.

Efter flera timmar är vi äntligen hemma igen. Jag var tvungen att stanna jättemånga gånger för att mata, byta blöja och allmänt bara hålla i Esther.

När jag väl kommer in i min lägenhet igen så byter jag snabbt om och går och badar Esther innan vi båda går och lägger oss. Men det blir inte många timmars sömn eftersom att Esther vaknar så många gånger per natt.

Dagen efter så kommer Nellie tidigt på morgonen för att hjälpa mig lite. Vi sitter tillsammans i soffan och tittar på någon serie samtidigt som vi pratar och tittar på när Esther ligger och sover.

Hon är verkligen helt perfekt. Jag och Blaze gjorde ett bra jobb. Jag känner hur hjärtat sticker till så fort jag tänker på honom. Jag önskar verkligen att han vore här, men det går inte. Han får inte veta att Esther existerar.

Jag vill inte att han ska veta om henne för att om han träffar mig fler gånger så kommer hans pappa sätta en kula mellan ögonen på honom. Men innerst inne så är jag också rädd för att han ska bli arg över att jag behöll henne och lämna mig ändå.

"Ska vi gå och ta en cigg?" viskar Nellie fram till mig. Gud, det var så länge sen jag rökte. Jag har inte rökt sen dagen jag fick reda på att jag var gravid. Jag sneglar bort mot Esther och hon sover fortfarande, så vi smyger ut på balkongen och lämnar dörren någon centimeter öppen för att höra ifall hon vaknar.

"Vad tyckte din familj om Esther då?" skrattar Nellie fram och jag bara tittar ner över balkongräcket medans jag lyfter den efterlängtade ciggen till mina läppar för att ta ett bloss.

"De älskar henne, men det var inte därför vi egentligen åkte dit." svarar jag lite ledset och känner tårarna trycka bakom ögonen. Jag tror inte att jag själv har hunnit inse att Adrian faktiskt är borta, jag tror inte att jag har haft tid att sörja ordentligt med tanke på att jag har varit så fokuserad på Esther.

"Min bror har gått bort." säger jag snabbt till henne innan hon hinner svara och hon drar chockat efter andan. Vi står tysta i några sekunder och jag vet att hon försöker ta in det jag precis sagt till henne. Men så småningom om drar hon in mig i en stor kram.

"Jag beklagar." viskar hon bara fram. Hon vet att jag hatar när andra tycker synd om mig.

Vi röker snabbt klart och går tillbaka till sovrummet där Esther fortfarande sover. Gud vad jag önskar att jag kunde sova så länge.