One last love

{Kapitel 51}

HARPERS PERSPEKTIV

"Harper, vad fan gör dem här?" frågar min pappa med sträng röst och släpper inte Blaze, Apollo och Zion med blicken.

De ställer sig mitt emot varandra och bara glor, tills jag harklar mig och kliver emellan.

"Jag tyckte jag sa till dig att avsluta saker och ting med min son." säger Apollo och vänder sig mot mig.

Han visste att min familj inte visste. Han var bara tvungen att få det sagt först.

"Vad pratar han om?" frågar min pappa förvirrat och irriterat.

"Vi ska ta detta kortfattat." börjar Blaze säga och tittar ner på sin klocka som han har på handleden.

"Sen femton minuter tillbaka står det i regelboken att det är vi två som bestämmer över våra maffior, och ni har alla skrivit på papperna, inget går att ändra, inte sant?" frågar Blaze och de andra i rummet nickar förvirrat.

"Och eftersom att det nu är vi som är ledare, har vi bestämt oss för att föra samman våra två maffior till att bli en." fyller jag i och jag kan nästan se hur både min pappa och Apollo får varsin hjärtattack.

"Du kan inte mena allvar? Ska du dra det där avskummet till våran maffia?" frågar min pappa och tittar äcklat på Blaze, Apollo och Zion.

"Min, pappa. Min maffia." svarar jag och det tystar honom direkt.

"Jag förstår inte, varför gör ni detta?" frågar min mamma förtvivlat. Jag tittar upp mot Blaze och ser hur han ler ner mot mig, jag ler tillbaka och tar hans hand i min.

"Jag kan fortfarande inte fatta det, vad är det som händer? Sen när är ni tillsammans? Har ni verkligen tänkt igenom detta? Tänk på Esther, din dotter, om du kommer ihåg henne?" säger min pappa, desperat om att försöka ändra mitt beslut eftersom att han vet att han egentligen inte kan det.

Innan jag hinner svara så hör jag Blaze skratta till jämte mig.

"Vad skrattar du åt?" fnyser min pappa mot honom.

"Jag skrattar åt det faktum att Esther, är lika mycket min dotter som Harpers, och om du hade tänkt lite mer på din dotter, hade hon kanske vågat berätta det för dig." svarar Blaze kallt och jag suckar mentalt till.

Det var inte riktigt så jag ville att de skulle få reda på det, men okej då. Varför inte? Notera sarkasmen.

"Är det sant?" frågar min mamma. Hon är inte arg, chockad, förvånad, förvirrad, ja. Men inte arg.

"Jag tänker inte bara acceptera att du ska slå dig ihop med, dem där." säger Apollo från ingenstans till Blaze, som om vi inte ens vore här.

Jag drar snabbt fram min pistol som jag hade gömt här inne, bakom oss, och riktar den mot Apollo.

"Som du vill, svärfar, men du vet att ända sättet att ta sig ut, är ner i graven." säger jag till honom och han vet mycket väl att jag syftar på maffian.

Ända sättet att ta sig ut ur maffian är döden. Det finns undantag, men väldigt, väldigt få.

"Vi kan inget annat än acceptera det." suckar min pappa fram tillslut. Jag vet att det kommer vara jobbigt för dem eftersom att de har spenderar större delen av sina vuxna liv åt att vara rivaler, men de måste acceptera det.

De lämnar rummet en och en efter varandra medans jag och Blaze står kvar. Mamma tittar stolt på mig, pappa tittar inte på mig alls, och Sabrina stannar till vid mig på vägen ut.

"Jag visste att du skulle göra något som förändrar historian." hon flinar mot mig och springer lätt efter mamma och pappa.

Jag flinar upp mot Blaze och han flinar tillbaka ner mot mig.

"Ska vi gå hem och knulla innan de dödar oss imon?" frågar han. Rakt på sak ser jag.

Jag lutar mig uppåt och ger honom en kyss innan jag börjar nicka.

"Ja. Definitivt."