One last love

{Kapitel 52}

BLAZES PERSPEKTIV
En vecka senare...

"Jag kan inte fatta att de inte har försökt dödat varandra än." säger jag smått förvånat till Harper medans jag kramar henne närmare mig när vi ligger i hennes säng.

"Jag tror vi var rätt tydliga med att de jobbar tillsammans från och med nu. Det finns inget de kan göra åt saken." svarar hon och rycker på axlarna medans hon ger mig en puss på mitt nyckelben.

Till våran stora förvåning så kommer våra gäng ovanligt bra överens. Nästan som att det alltid har varit såhär. Och imorgon så ska vi alltså på middag hos Harpers föräldrar. Allihopa. Inklusive min pappa och bror.

Ingen av dem har pratat med oss sen kvällen de lämnade över sina titlar till oss. Jag tror inte de har så mycket att säga helt ärligt.

Plötsligt hör vi Esthers skrik på babymonitorn och jag pussar Harper lätt på pannan innan jag reser mig upp och börjar gå mot hennes rum.

"Det är lugnt älskling. Allt är lugnt." viskar jag fram och lyfter henne ur hennes lilla säng.

Jag vaggar henne i mina armar lite innan Harper kommer in och tar henne ifrån mig för att mata henne.

"När ska vi ha ett till?" frågar jag henne och ler svagt ner på Esther.

Hon svarar inte först och jag är lite osäker på om hon ens hörde vad jag sa.

"Vi kan väl vänta något år till, tills Esther är lite större iallafall." svarar hon precis innan jag hinner återupprepa min fråga.

Jag nickar långsamt och tittar på dem båda medans jag känner hur mitt hjärta nästan håller på att explodera. Om vi bara kunde stanna här för alltid.

"Detta är ingen trygg värld för henne Blaze." viskar Harper och tittar ner på vår dotter.

"Nej jag vet. Men vi kommer göra den tryggare." svarar jag självsäkert och ler stort.

"Hon kan inte vara med oss under processen. Sekunden hon föddes har hennes liv suttit på spel mellan oss och våra fiender." jag sätter nästan andan i halsen när hon säger så.

"Vadå? Så du tycker vi ska skicka iväg henne? Folk kommer få reda på att hon är våran dotter förr eller senare ändå. Hon är säkrast med oss." viskar jag argt till henne och lägger ner Esther i hennes lilla säng igen.

Vi lämnar hennes rum och jag känner hur irritationen bara bubblar i mig.

"Hon är inte säker med oss. Hur mycket vi än försöker övertala oss själva det. Jag känner en kvinna som kan ta hand om henne tills det är säkert för henne att komma hem." säger Harper och tittar åt sidan för att slippa se mig i ögonen.

Jag svarar inte först. Jag bara tittar på henne. Hur kan hon säga nått sånt? Jag ser på henne att hon redan har bestämt sig.

"Om du tar detta beslutet utan mig är det över mellan oss."

"Då antar jag att det är över."