One last love

{Kapitel 1}

HARPERS PERSPEKTIV

Jag springer fort på trottoaren som följer den breda vägen som alla bilarna kör på. Varför tog jag inte bara bilen? Nu kommer jag vara sen istället. Jag springer samtidigt som jag försöker dricka min latte men det slutar inte så bra.

Innan jag vet ordet av det så snubblar jag till och min kaffe flyger i luften och landar på mig. Jag är helt ärligt inte ens förvånad för det här är sån sorts tur jag alltid har.

Jag suckar för mig själv och fortsätter skynda mig fram. Det är tjugo minuter kvar tills dagens första lektion börjar och jag har inte ens kommit halvvägs till skolan.

"Helvete asså, jag kommer inte hinna." säger jag för mig själv och stannar upp för att andas lite. Joline, Kiara och Nellie kommer tro att jag har dött eller något. Jag är aldrig sen, aldrig.

När jag har stått på gatan så inser jag att det är närmare för mig att gå hem och byta om och sedan ta bilen än att stressa vidare till skolan och se ut såhär hela dagen. Jag vänder på klacken igen och börjar promenera tillbaka mot min lägenhet.

Efter ungefär fem minuter är jag återigen utanför min svarta lägenhetsdörr, på den finns bara två saker. Siffran 78 och mitt namn, eller nästan mitt namn.

"Harper Jones" står det istället för mitt riktiga efternamn. Jag låser upp dörren och kliver in i min lägenhet. Jones var vad min mamma hette i efternamn innan hon gifte sig med min pappa och både jag och mina syskon har alltid fått ha efternamnet 'Jones' inför andra så att de inte misstänker vilka vi verkligen är.

Mina bästa vänner Nellie, Joline och Kiara har alltid stått vid min sida ända sen vi började i mellanstadiet då jag bytte till deras skola, och sen bara blev det som det blev. Men hur nära vi än står varandra så ljuger jag dem rakt upp i ansiktet varje dag.

Jag drar av mig den vita blusen som jag från början hade på mig, går in i mitt stora sovrum och öppnar dörren till min walk in closet.

När jag för första gången berättade för mina föräldrar att jag skulle flytta hemifrån så vare de ville det eller inte så blev det hus i helvete. Pappa är så överbeskyddande att det inte är sant, men han är samtidigt världens bästa pappa och låter mig komma undan med nästan allt.

Först ville dem inte låta mig flytta hemifrån men när de verkligen insåg att jag skulle flytta med eller utan deras hjälp för att gå på den skolan jag går på nu så hjälpte de till.

De skämde bort mig, och gör det fortfarande så mycket att jag ofta skäms och nästan önskar att jag hade vanliga föräldrar, som tvingade mig kämpa för det jag ville och inte bara ge mig det. De såg till att jag fick en stor fin lägenhet och lägger alltid över pengar till mitt, fast egentligen hatar det. Jag hatar att de hela tiden ska betala för mig och ge mig pengar och skaffa saker till mig, för gud vet vad de har gjort för att få dem pengarna.

Men detta var villkoren om jag ville flytta hemifrån och bo själv. De skulle betala för min lägenhet och för allt annat och jag fick absolut inte skaffa jobb, fast jag har redan sökt till några stycken i hemlighet.

Jag drar på mig en blå t-shirt som är sådär lagom urringad och byter om från min svarta kjol till ett par mörkblåa jeans. Jag kammar igenom mitt långa och blonda hår som jag ärvt av pappa lite snabbt innan jag sätter mig ner i min stora soffa och lyfter upp mobilen för första gången sen jag lämnade lägenheten tidigare.

Jag har fått nitton nya sms och tre samtal under de senaste tio minuterna. Alla är från Nellie, Kiara och Joline som undrar vart fan jag är. Jag svarar dem att jag försov mig för att jag var uppe för länge. Ännu en lögn. Jag vill verkligen inte ljuga för dem, jag älskar dem så mycket och det gör så ont att ständigt behöva ljuga. Men jag kan lova att om jag hade berättat för dem så hade de gjort exakt samma sak om de var i min sits.

Efter en stund så bestämmer jag mig för att städa undan lite sen imorse och efter det lämnar jag, för andra gången idag, min lägenhet. Men denna gången går jag till garaget och sätter mig i bilen istället.