Glowing eyes

Kapitel Tre

Innan jag visste ordet av det var det lunch och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Oscar hade sprungit iväg med sina vänner, Lia lika så och kvar var jag som helt enkelt gjorde som innan. Följde efter strömmen av elever. Jag kom dit, tog mat och sen då. Det fanns en massa bord att kunna sätta sig vid, det var inte så att jag inte kunde sätta mig vid något av det men jag ville inte tränga mig på. Dessutom var jag en människa som var ganska blyg och misstänksam innan jag lärde känna folk och eftersom jag inte kände någon här så framhävdes den egenskapen väldigt bra.

"Alice!" ropade någon.

Jag reagerade inte på det, vem skulle ropa på mig liksom? Det fanns säkert fler än bara jag som hette Alice.

"Ey Alice!" Andra gången mitt namn ropades snodde jag runt mot ljudet. Killen med det blå ögonen vinkade åt mig att komma. Jag kollade mig osäkert omkring innan jag gick fram till hans bord. Kunde det inte varit någon annan som ropade? Under hela lektionen hade han stirrat mig i nacken och det fanns en konstig känsla i mig när jag såg honom.

"Ja?" frågade jag tvekandes. Killen gav mig ett charmigt leende.

"Du kan sitta här om du vill." sa han. Jag hindrade mig själv från att tappa hakan i golvet. För det första var han min personliga stalker sen jag såg honom för första gången, för det andra så märktes det att han och hans gäng var ett av de populära i skolan. Många personer kollade undrande på mig och jag såg avundsjuka i en del tjejers blickar av att jag pratade med den här killen. I ögonvrån såg jag någon som vinkade åt mig, Oscar. Jag andades lättat ut, jag kunde gå till honom. Ändå svarade jag något som chockade mig själv.

"Tack, gärna." Det var som om min hjärna tänkte säga en sak men min kropp sa något annat. Eftersom jag svarat som jag gjort var jag tvungen att sätta mig ner på den enda lediga stolen som fanns kvar.

"Bra, jag heter Ashton men du kan kalla mig Ash." sa killen med det blåa ögonen. Det glittrade mot mig och Ashton hade ett leende på läpparna som såg ut att vara omöjligt att ta bort.

"Det här är Lukas, Nathan, Ed och Alex" sa han och pekade runt bordet.

"Ed?" Anledningen till varför jag frågade om just det namnet var för att han pekade på den enda tjejen runt bordet och jag vet inte, en tjej kunde väl heta Ed men jag var tvungen att fråga. Jag ville veta.

"Ja, alltså det är ett smeknamn" sa hon som förklaring.

"Det är ett smeknamn för Edith." sa en av killarna, Nathan, retsamt och drog ut på I:et. "Hon skäms bara för mycket för sitt namn för att använda det." sa han och förtjänade ett slag på armen. Jag var ändå lite chockad.

"Varför skäms du över Edith? Det är ju jättefint. Vet du att det betyder strid?" frågade jag och gav mig en mental käftsmäll. Bra första intryck, låter som någon slags nörd. Men jag hade haft ett projekt i skolan när jag var liten och då skulle man ta reda på vad olika namn betydde och då hade jag valt att söka upp min mormors, Ediths, namnbetydelse.

"Jaha, nej det visste jag inte... Men kalla mig Ed ändå." sa hon och efter det var jag tyst. Jag åt snabbt samtidigt som de andra pratade med varandra och jag kände hur Ashtons blick vilade på mig under tiden jag åt. Varje gång jag tittade upp mot honom sökte han blicken någon annanstans. Så fort jag var klar reste jag mig upp för att gå.

"Vart ska du?" frågade Ed och personerna runt bordet kollade undrande på mig.

"Jag har lite saker att fixa tänkte jag." förklarade jag mig och började gå iväg efter jag sagt hejdå på ett vänligt men snabbt sätt. Jag tror att det var meningen att inte jag skulle höra men jag gjorde det ändå.