Glowing eyes

Kapitel Tjugo

"Av någon anledning känns det som om jag framstår som lätt desperat varje gång du öppnar din söta lilla mun." sa Ashton tyst. Han hade händerna hårt tryckta mot dörren och huvudet lutat ner mot golvet. När han ställde sig rakt och vände sig åt mitt håll där jag satt i soffan hade hans ögon tagit färgen av ett nyfallet lönnlöv, som en bärnsten reflekterad av solen

"Jag kan sluta prata om du vill." svarade jag och gick fram till honom. Han kollade en stund på mig och omfamnade mig sedan. Hans läppar mötte mina i en kyss som jag inte visste att jag hade längtat efter. Däremot blev den inte långvarig då han plötsligt avbröt den, pussade mig i pannan och la hakan på mitt huvud. Stirrade in i väggen bakom mig. Han höll om mig så hårt att jag bara kunde andas korta andetag men jag sa inget då jag visste att Ashtons varg hade gjort det svårare för honom att vara ifrån mig än vad det hade varit för mig att vara ifrån honom. Att jag också hade varit arg på honom gjorde det inte så mycket bättre.

Att stå i Ashtons famn, att bli kramad av honom fick mig att börja tänka på Mio. För trotts att Mios kramar var i världsklass så låg de bara på andraklass. Jag tror inte att någon kunde ha bättre än Ashton. Men med tankarna på Mio kom också en massa frågor. Vart var det han försvann? Vad menade han med förlåt? Skulle jag någonsin se honom igen?

"Vad tänker du på?" frågade Ashton.

"Ingenting." viskade jag med ansiktet mot hans bröstkorg. Hans tröja luktade som kåda med en liten antydan till svett. Jag bestämde mig för att inte berätta om Mio, eller om tjejen som anklagat mig för en massa skit. Han behövde inte veta, han hade nog med saker att tänka på ändå. Ashton suckade, han förstod säkert att jag ljög men han sa inget om det. Jag drog mina fingrar upp längst med hans starka rygg, kände hur varje muskel spände sig under min beröring. Han tryckte mig ännu närmare sig och la pannan precis i mellanrummet mellan min vänstra axel och halsen. Varma andetag fick min hud att knottra sig men det slutade direkt när jag kände hur något vasst trängde in i mina höfter. Klor insåg jag rätt snabbt.

"Ashton, klor." väste jag och kände hur det tårades lätt i mina ögon. Ash släppte min midja och kollade på sina fingrar. Istället för naglar hade han vassa klor med mörkt blod som började rinna ner längst hans fingrar.

"Wow du förstörde min tröja..." skrattade jag lågt och kollade på hålen som skapats, egentligen inte för att det var särskilt kul men det kanske skulle lätta upp den nu tryckta stämningen lite, och få tårarna i mina ögon att försvinna innan Ashton hann se dem. När jag lyfte upp tröjan så fanns det fem stycken märken på var höft som det kom en röd vätska ur.

"Helvete. Vad har jag gjort." mumlade Ashton för sig själv. Hans andning blev snabbare och ett dovt morrande läte lämnade hans läppar. Det märktes att han började på panik så jag försökte berätta för honom att jag var okej och att han inte behövde oroa sig. Han behövde lugna sig för annars skulle han antagligen skifta av misstag. Det var något jag hade lärt mig vid det här laget, starka känslor eller andra saker som kan väcka djursidan i en varulv kan tvinga den till att byta till vargform. Och jag hade ingen lust att ha en stor varg springandes omkring och morra eller vad han nu tänkt göra.

"Ashton lugna dig, det är bara en skråma." sa jag för att lugna ner honom men det funkade inte.

"Vi måste få dig till en läkare." sa han och lyfte upp mig i sin famn och jag suckade.

"Jag kan gå själv." sa jag men det var som om han inte hörde. Han var allt för upptagen med att inte låta sin varg slippa ut och istället började han röra sig ut kontoret. I korridoren mötte vi några flockmedlemmar som kollade oroligt och förvånat på oss. Ashton gav dem inte så mycket som en blick och rörde sig målmedvetet bortåt.