Glowing eyes

Kapitel Nitton

Jag vaknade till ett helt tyst hus. Ingen tv på, ingen musik, inget samtal och inget skrammel i köket trots att klockan var kvart i tio. Jag skickade iväg ett snabbt sms till min syster där jag skrev att jag hade förlåtit henne för att hon hade ljugit för mig och att jag skulle ringa till henne så fort jag fick tid till det. Att fortsätta vara sur på alla skulle inte göra mig något gott ändå. Jag hade levt med detta så länge att det kändes som om det inte spelade någon roll ändå. Och hur mycket jag än försökte vara arg på Ashton och min familj så gick det inte.

Jag smög upp ur sängen i bara nattkläder för att hitta min väg ner till köket. Tomt, tomt och återigen tomt. På köksbänken fastklämt under ett glas låg en liten lapp.

Flockhuset

Jag kände en sten sjunka i magen, jag var tvungen att gå och prata med mina föräldrar när jag inte var på eget revir. Eller om man pratade revir som i varulvsrevir så var det ju tekniskt sett mitt revir men jag pratade inte om varulvsrevir utan om ställen där jag kände mig som hemma. Som till exempel hemma. Jag gjorde iordning en snabb frukost som jag kastade i mig och skyndade upp på mitt rum för att byta om.

En halvtimma senare stod jag i utkanten av Carlupis lilla samhälle. Jag visste inte vart mamma var, jag visste inte vart pappa var och inte heller var Ashton, Nathan, Ed eller någon annan var. Jag såg en man gå förbi lite längre bort och jag sprang fram till honom och knackade han försiktigt på axeln. När han vände på sig kände jag igen honom som mannen som vägrat att berätta vart Ashton var när jag letade efter honom förra gången och jag stönade högt inombords.

"Oh, Luna" sa han och sänkte på huvudet. "Jag måste ursäkta för hur jag betedde mig tidigare." sa han högtidligt med blicken sänkt mot marken. Jag viftade undan det.

"Glömt för länge sedan. Kan du snälla berätta vart mina föräldrar är, Johanna och Rickard Jevik? Eller vart Ashton är?" frågade jag och mannen kollade förvånat mot mig. Hon såg mycket snällare ut nu när han betedde sig snällt. Det är konstigt hur beteende kan påverka utseendet.

"Alphan, dina föräldrar? Inte för att träda in i ditt privatliv men har inte ni haft en liten... Konflikt?" frågade han och jag nickade snabbt med huvudet. Om jag inte skulle få tag på min mate och mina föräldrar snart så skulle jag antaglien fega ur och inte våga prata med dem.

"Jo, men jag har förlåtit dem, eller ska." Han kollade imponerat på mig.

"Du verkar vara en bra Luna, så som du förlåter folk som gjort fel runt dig." sa han och det var min tur att bli förvånad.

"Erkänner du att din Alpha har gjort fel?" frågade jag, var det inte meningen att man skulle visa stor respekt mot ledaren?

"Alla gör fel någon gång. Alphan sitter inne matsalen. Den stora flockstugan, rakt in." förklarade han och log. Jag kände mig evigt tacksam till den här mannen som fått upp mitt självförtroende lite.

"Tack, vi ses." sa jag och började gå baklänges bort från mannen.

"Det gör vi Luna." svarade han och med en sista vinkning vände jag mig om helt och började gå bort mot det största huset. Små gruskorn knastrade under mina skor och jag började gå långsammare. Skulle jag verkligen göra detta? Jag skämdes. Varför skulle jag behöva skämmas? Det var inte jag som gjort något fel. Nu skulle jag bara gå in dit, ta alla med storm och dra med mig mina föräldrar och Ashton ut. 

Lite av säkerheten dog ut när jag inte fick upp dörren, den var skittung och gjord av tjock trä. Det tog en stund för mig att pressa upp den och efter det kändes det som jag försökt rubba på en lastbil. Inifrån huset hördes röster i ett enda stort mummel och jag gick åt det hållet. Jag stack huvudet runt hörnet och fick syn på en stor matsal med två långbord fylld med människor. Det var säkert runt femtio personer i rummet och jag kunde urskilja Nathans blonda rufs till hår. Efter att ha spanat en stund såg jag att även mamma och pappa satt borta i en av ändarna bredvid Ashton och samtalade lite lågmält samtidigt som de högg in av frukosten som stod uppdukad. Ashton petade bara och rörde runt i maten utan intresse för den alls. Jag gömde mig bakom hörnet en liten stund till för att lugna mina nu uppjagade, stressade och nervösa nerver innan jag smög in i rummet. Ingen märkte direkt att jag var där när jag försiktigt smög mellan borden men så kom jag fram till mina föräldrar. Mamma tappade gaffeln hon hade i handen på tallriken och det kändes som om det klingande ljudet ekade i hela rummet.