Glowing eyes

Kapitel Tjugotre

I ytterligare två dagar, torsdagen och fredagen, såg mitt dagsschema likadant ut.

Lite eller ingen sömn under natten.

Mardrömmar, nu om ett blodvattenfall och anklagande ögon som bara stirrade på mig från mörkret.

Redan på torsdagen tvingade jag mig själv att börja träna igen men inte för hårt den här gången.

Eftersom det inte kändes viktigt att se eller träffa Ashton så struntade jag helt enkelt i det också. Jag menar, han kom aldrig och försökte prata med mig, varför skulle då jag göra det?

Jag hade inte heller pratat med mina föräldrar så mycket. De hade liksom inte funnits någon tid till det.

På grund av mina sömnlösa nätter hade jag blivit mindre uppmärksam. När jag gick omkring i skogen på fredagen för att samla växter märkte jag inte att jag inte var ensam. Jag lyckades nätt och jämt slänga mig ner på marken bakom en rutten stubbe innan några slitna män kom gåendes på en av rådjursstigarna. Efter några sekunders förvirring och desorientering kände jag igen männen som sex stycken från flocken, fyra av dem hjälptes åt att bära på två kroppar, också från Carlupi. Jag visade mig inte för dem, låg bara kvar och såg på medan de sargade männen bar de två liken i riktning mot Byn. Tidigare hade jag bara sett en annan död människa, och det var min gammelfarmor som dog när jag var liten. Trots det reagerade jag knappt när de slappa kropparna försvann bakom en dunge träd. När jag efterforskade lite fick jag reda på att de två männen var två av de fjorton som redan dött på grund av attackerna från fienderna utanför gränsen. Men de fjorton var inte de enda dödsfallen, tre stycken av de nu 26 flockmedlemmarna som blivit sjuka hade också dött under veckan.

Men hur som helst, på fredagsnatten, eller ska jag säga lördagsmorgonen, lyckades jag faktiskt få fem timmars sömn. Efter att jag somnat vid tolv och vaknat igen vid klockan ett av en mardröm reste jag mig från sängen, tassade ner till första våningen i mina sovshorts och sovlinne och gick raka fram till det lilla barskåpet mamma hade köpt till pappa i 30-års present. Det fanns inte så mycket sprit, pappa ville inte dricka för att hålla sig så hälsosam som möjligt och mamma drack mest vin och endast sprit på högtider eller om hon haft en riktigt tuff dag på sjukhuset, två flaskor och en mindre plunta låg i skåpet men det räckte för mig. Jag tog den närmsta flaskan, den som mormor hade gett mina föräldrar dagen vi lämnade mitt gamla hem, satte mig mot väggen och drack direkt ur flaskan. Jag hade aldrig druckit förut, eller jo, en gång. När jag precis fyllt femton drack jag en kväll, det var även den kvällen jag förlorade min oskuld. Jag hade druckit lite för mycket för att vara första gången och hade inga problem med att följa med min pojkvän till en mer avlägsen plats. Man kan säga att min syster inte blev särskilt glad när hon fick reda på det. I efterhand ångrade jag mig att jag hade haft så bråttom med att bli av med oskulden, för missförstå mig inte, jag gjorde det av fri vilja, han tvingade sig inte på mig. Hur som helst bestämde jag mig för att vänta några år till med att både dricka och ligga. Men nu drack jag trotts att det rev och brände i halsen, trotts att det smakade skit och jag mådde dåligt redan efter första sippen. Jag drack helt enkelt tills jag inte grät längre. Tills mina tankar var dimmiga. Tills det kändes omöjligt att inte somna.

Morgonen där efter, när jag vaknade igen, låg jag ihopkurad till en liten boll vid väggen. Spritflaskan som stod vid mina ben såg orörd ut, tydligen drack jag inte så mycket som jag trodde. Det var redan ljust ute men när jag kollade på klockan i köket var den inte mer än halv sju. Vilket i sig var tur då inte mamma eller pappa hade hunnit vakna än. Men tack vare de fem timmarna jag fick av bara sömn kände jag mig pigg resten av dagen. Två timmar efter att jag vaknat kom mamma ner för att dricka kaffe och för första gången på hela veckan höll vi ett långt och hyfsat normal samtal. Vi pratade om allt möjligt men mest vår gamla stad, våra gamla kompisar, vår gamla lägenhet och mammas och pappas gamla flock. Jag sa sanningen, jag saknade inte mina gamla vänner eller min gamla skola. Det jag inte sa däremot var att jag saknade det gamla enkla livet utan varulvar, sömnlösa nätter eller magiska förmågor.