Glowing eyes

Kapitel Tjugotvå

Dag 11

Jag har ont överallt och jag kan inte säga att jag mår särkilt bra. Jag har inte gjort annat än att träna hela dagen. Efter drömmen jag hade igår så har jag börjat inse hur hjälplös jag faktiskt är. Om man skulle säga att en varulv är en stark vind så är jag en bris, eller vindpusten som kommer när en kolibri flaxar med vingarna. Jag skulle antagligen inte ens klara av att ta ner en människa om jag skulle bli anfallen. Därför har jag tränat idag, men jag inser nu efteråt att jag kände mig så liten och rädd för att vara hjälplös att jag har jobbat för hårt. Alldeles för hårt. Det värker i alla mina leder och jag har kräkts flera gånger idag under träningens gång. Dessutom är jag skittrött nu. 

Jag har faktiskt inte pratat med någon annan än mamma idag och det var i morses och vid middagen och vi pratade inte så mycket. Hon skulle bort till Lyan och möta pappa tidigt på morgonen, redan vid klockan sex och då var jag också redan uppe. Hade inte sovit sen tre på natten, då jag vaknade på grund av mardrömmen. 

Hur som helst det jag vill ha sagt med det är att jag inte har pratat med Ashton heller. Han har inte sökt upp mig vilket känns rätt bra eftersom om han kommit och sett mig träna och sett min patetiska svaghet så skulle det bara bevisa att han hade rätt om det som han sa igår. Och jag vill inte att han ska ha rätt, i alla fall inte om just det. 

Jag har inte heller försökt få tag på honom. För drömmen, där jag kände mig så svag och hjälplös, och hans ord har gjort mig arg på mig själv och irriterad på honom. Arg på mig för att jag vet någonstans att Ashton har rätt och att min dröm egentligen bara tryckte upp sanningen i ansiktet på mig. Irriterad på honom för sättet han sa det på. Det var inte ursäktande typ: 'Förlåt men jag vill inte att du ska komma till skada du betyder så mycket för mig' utan istället så bara röt han i mitt ansikte hur liten och svag, patetisk jag var. Jag vill fan inte tänka på det. Jag gillar Ashton väldigt mycket men det där var så jävla svinigt gjort. Det som nästan gör det värre är att jag bara typ två timmar tidigare samlat ihop mig själv och gått till honom och förlåtit honom för förra gången ha varit svinig.

Och nu är jag irriterad igen. 

Gonatt.

Jag låg länge och försökte somna när jag skrivit klart i min dagbok, men det var svårt. Trots att jag var trött så var jag rädd för att somna för jag ville inte drömma igen, och dessutom värkte det i hela min kropp när jag rörde minsta muskel. Till slut lyckades jag ändå somna men med en orolig rynka i pannan.

Jag såg den inte fören det var försent. En svart lång metallstång slog mig rätt i bröstkorgen och fick mig att tappa andan. Med en dämpad duns föll jag till marken och började kippa efter luft. Efter en stund såg jag ur ögonvrån hur stången svepte över mig igen och försvann. 

När det  hade slutat dunka i bröstet på mig reste jag mig långsamt upp och lyckades nätt och jämt hinna ducka innan den svarta stången skulle ha slagit mig igen. Jag kollade mig förvirrat omkring. Under mig var en helt öppen planyta, eller nästan. I mitten av det gigantiska golvet jag stod på stod någonting som såg ut som en stor, tjock, svart tunna och ur sidorna på den löpte tre olika långa metallstångar. Stången som slagit till mig satt längst ner på tunnan och snurrade snabbast. Ovanför den satt en lite längre metallstång som också snurrade rätt snabbt men inte lika snabbt som den första och överst på tunnan var den kortaste av alla stångarna, den rörde sig väldigt långsamt. Jag duckade igen när den snabbaste stången svepte mot mig och sedan över mig för den sjunde gången.

Eftersom det inte fanns något annat att göra och inget mer att se från platsen jag stod på hukade jag mig och tog mig rätt klumpigt fram till tunnan. Det var en längre bit än vad jag trodde att det skulle vara och mer en en gång höll jag på att bli slagen i huvudet av metallstången. Tillslut kom jag ändå fram till tunnan och då insåg jag två saker. För det första var tunnan egentligen ingen tunna utan var mer som en cylinder av mattsvart, kall metall. För det andra var cylindern mycket större än vad jag förväntat mig. Den var min kroppslängd gånger tre, nästan fyra.