Glowing eyes

Kapitel Trettiotvå

Jag spenderade lite mer än två dagari fängelset, och de dagarna var uppdelade i tre stadier.

Under första stadiet grät jag. 

För det var orättvist. För att jag var trött. För att folk var besvikna och arga på mig.

För att jag behövde det.

Såklart var jag tvungen att sluta gråta efter ett tag. Framförallt för att jag kände mig fånig, och så var det utmattande och gav mig huvudvärk. Dessutom så behövde jag dricka en massa vatten för att bota huvudvärken och ersätta den vätska jag förlorade genom tårarna, vilket ledde till att jag blev akut kissnödig mest hela tiden. Detta i sin tur ledde till att mina vakter var tvugna att ta mig till ett badrum rätt ofta eftersom de åtminstonde hade vett nog att inte tvinga mig gå på potta. Detta kanske inte låter så jobbigt, men eftersom vakterna insisterade på att ta säkerhetsåtgärder genom att binda mig innan jag släpptes från cellen, släppa mig vid badrummet, binda mig igen när jag var klar och sen släppa mig igen väl tillbaka i fängelset så blev det väldigt mycket arbete av det. 

Personligen såg jag alltid fram emot de korta perioderna av rörelse och frisk luft, vakterna tyckte däremot inte att de var lika underbara. De insåg tillslut att de inte orkade ta med mig upp till ytan en gång i timmen, så de slutade helt enkelt ge mig vatten när jag bad om det. På så sätt behövde jag inte gå på toaletten lika ofta och samtidigt blev jag tvungen att spara på mina tårar för att hålla en fungerande vätskenivå tills nästa gång jag fick en måltid.

Första gången de tog med mig till badrummet, som låg i Lyan, såg jag det som en flyktväg. Jag låste in mig i det lilla rummet, trots att de hade sagt åt mig att inte göra just det, och tänkte; 

Hah, det kunde ni inte gissa skulle hända! Del ett av planen utförd, dags att planera del två. 

Så insåg jag att man inte ska planera de olika delarna av ens plan vid olika tidpunkter för då ser man inte bristerna. 

Nu till exempel var jag tvungen att utföra del två inlåst på en toalett och det fanns inte så mycket man kunde göra där inne. Det fanns ett litet fönster längst upp under taket, men det satt alltför högt upp för att jag skulle kunna nå det och om jag skulle nått skulle någon antagligen sett mig när jag klumpigt försökte åla mig ur det lilla hålet. Jag kunde försökt strejka och stanna inne i badrummet tills jag fick bättre villkor under min fängelsetid, så som något mjukt att sitta på och möjligheten att välja vad jag ville äta. Men även den planen skrotades när jag kom på att min strejk antagligen skulle misslyckas då vakterna helt enkelt  kunde slå ner dörren.

Under det andra stadiet var jag irriterad och osäker.

För att jag var hur dum som helst och för att jag var tvungen att ta ett beslut. 

Det tog alldeles för lång tid för mig att komma ihåg att jag hade ett litet paket med pulver av torkade smörblommor i min uppvikta ärm. Det var lite tröstande att komma på att jag hade det där, men jag visste inte vilken användning jag skulle ha för det. Jag visste vad Naalen kunde göra, men jag var osäker på hur den skulle användas. Dessutom visste jag inte om den kunde vara farlig eller ha några bieffekter, och jag ville ju inte råka döda någon av misstag.

Länge satt jag och funderade på om jag skulle försöka använda mina blommor eller inte. Om Naalen fungerade precis så som den skulle, att den gav mig kraften att styra en liten stund över den som påverkades av pulvret, så skulle jag kunna tvinga mina vakter att öppna dörren till cellen och släppa ut mig. Men sen då? Skulle jag försöka gå till Ashton och förklara allt för honom? Skulle han tillåta det eller skulle han i jämförelse med senaste gången vi träffades inte hindra sin ilska från att tas ut på mig? Skulle jag försöka gå och bota en av det sjuka? Visa att jag var en av de goda genom handling istället för ord?