Glowing eyes

Kapitel Sjutton

En timma senare hade jag jätteont i min vänstra fot efter att ha sparkat i väggen några gånger och satt i fönstret på mitt rum. Dörren var stängd och jag hade skjutit för en stol så att den inte gick att öppna utifrån, inte för att det skulle stoppa en varulv. Mina hörlurar spelade min favoritmusik på högsta volym för att hålla ute mina föräldrars prat. Jag sneglade ut genom fönstret och såg Ashton stå nedanför. På samma sätt han hade gjort så många gånger tidigare. Förr hade det gjort mig rädd, sen hade det fått mig att känna mig speciell, nu mådde jag bara så dåligt av hans ångerfyllda blick att jag gick och la mig i sängen istället för att slippa undan den.

Det var egentligen inte så sent, klockan var bara fyra men jag kände mig inte direkt pepp på att göra något förutom att deppa. Jag hörde dörren öppnas och stängas på våningen under mig och jag drog ur mina hörlurar.

"Alpha."

"Säg Ashton." sa Ashton och jag suckade. Var han tvungen att komma hit? Det blev tyst. Sen sa han någonting så lågt att jag knappt hörde det. "Varför berättade ni inte för henne, jag sa åt er att prata med henne."

"Vi hann inte, vi- vi behövde mer tid, det kändes så svårt. Om vi visste att hon var din mate och att hon redan visste att vår art fanns skulle det vara lättare. Om du bara sagt det till oss så, så-"

"Ni skulle berätta!" Den dundrande rösten som avbröt min mammas tunna fick mig att hoppa till. Några fler saker sades men de hade dämpat sig så jag hörde inte.

"Hur är det med henne?" hörde jag Ashton säga tillslut.

"Hon vägrar att prata med oss." sa mamma och suckade. Det blev tyst, jag hörde steg i trappan och senare knackade det på dörren.

"Alice?" frågade Ashton och jag ställde mig snabbt upp. Jag ville kasta mig i hans armar men också verkligen visa för honom hur ont hans hemligheter gjorde. Han visste om att mina föräldrar var varulvar hela tiden men ändå berättade han inte för mig.

Jag visste att jag inte skulle klara av att vara arg på mina föräldrar och min mate särskilt länge så jag tänkte ta vara på den tiden jag hade av ilska. Jag tog med mig floran, öppnade fönstret och kollade ner. Det var längre än vad jag kom ihåg men om jag nådde bort till stupröret som satt fast på väggen så kanske jag skulle klara mig utan större skador. Jag kastade ner boken på marken och svingade benen över fönsterbrädan.

"Alice vi måste prata." Klart att vi måste prata, vad annars, bara glömma allt eller? Jag tog ett djupt andetag och sträckte mig ut mot stupröret. Vi skulle prata, någon gång, men inte nu. Mina fingrar slant över det smutsiga materialet men nådde inte tillräckligt, jag var tvungen att satsa allt om jag verkligen ville komma ner. Jag bad en tyst bön, kravlade lite längre ut ur fönstret och sträckte mig mot stupröret. Det allra sista tog jag satts och lämnade min sittplats i fönstret och klämde mig krampaktigt fast vid stupröret. Jag ramlade inte, jag skadade mig inte och jag blev inte upptäck vilket fick mig att hurra inombords. Långsamt började jag klättra ner och när jag bara var en meter ovanför marken hoppade jag. En dämpad duns hördes runt mig och jag skyndade mig att ta upp boken och borstade av den samtidigt som jag joggade in i skogen.

Skogen välkommnade mig och jag kände mig som hemma. En hackspetts trummande hördes avlägset och en svag bris gungade träden. Att vandra i skogarna och kolla på naturen hade aldrig tidigare fallit mig i. Innan jag flyttade till Lupindala så bodde jag inne i en storstad och jag gick nästan aldrig i skogen. Men nu när jag fick göra det så förstod jag att jag var en del av skogen, jag var skogens barn. Jag hörde hemma bland de långa tallarna, den fuktiga mossan och de skygga djuren.  

Jag slog mig ner med ryggen mot en grov tallstam och fällde upp boken. Det tog nog inte mer än trettio minuter innan solen som innan hade skinit i mitt ansikte försvann och ersattes av en kall skugga. Juste, det är inte bara ett skogens barn som trivs i skogen, byrackor gör det också.