Glowing eyes

Kapitel Trettio

Man skulle kunna tro att jag var förvirrad när jag vaknade tidigt nästa morgon, det var jag inte, allting stod klart för mig. Jag kunde inte fatta att jag inte hade förstått tidigare. 

Löjtnantshjärtan. Växten hade funnits där sedan starten och ändå hade jag inte ens tänkt tanken på att de kunde vara Naalen som använts för att göra flocken sjuk. Och Mio, att jag aldrig misstänkt honom. Det klart det var han. Mio med de mysiga kramarna, Mio med det busiga pojkaktiga leendet, Mio som tröstade mig när jag kände mig ensam och svag, Mio som inte var en vanlig människa. Det var han, det var han hela tiden. 

Den konstiga drömmen eller vad det nu var hade satt ihop alla ledtrådar. Det var som om jag under de senaste veckorna samlat ihop en massa pusselbitar som jag inte vetat hörde ihop i ett enda pussel, men nu stod bilden här för mig

Det var Mio som hade förgiftat alla vargar, han låtsades vara min vän men istället så hade han bara lekt med mig. Han dök upp lagom tills dess att de första i flocken blev sjuka och det var han som hade varit inne på mitt rum också. Doften som gjort mig illamående föregående kväll hade jag känt igen eftersom det var samma doft som det var på den ruttet söta parfymen han brukade ha på sig. 

Jag kände mig äcklad, en person som jag snabbt hade lärt mig att gilla bara för han var snäll mot mig vid ett tillfälle var den som hade använt Löjtnantshjärtan för att göra alla sjuka. Han var antagligen medlem i fiendeflocken som Ashton hade berättat om. De måste ha hittat ett gammalt förråd av Naaler som de listat ut vad de skulle användas till, precis som jag hade gjort första gången. Eller så kanske det fanns en till Skogens barn, jag visste inte. Det enda jag visste var att det var Mio som haft uppgiften att försvaga Carlupi-flocken, kanske innan de gjorde en riktig attack. Det var rimligt, och isåfall var jag tvungen att varna Ash. 

Mattan under mig var fuktigt och glassplitter log som en gloria runt mitt huvud. När jag reste mig upp råkade jag sätta händerna i det vassa och skärde upp små sår i handflatan. Som tur var så var såren inte så djupa så jag plockade bara ut de glasbitarna jag kunde se och torkade av blodet som droppade på mattan. 

I början kände jag mig stressad, jag hade bråttom, jag var tvungen att berätta för Ashton så fort som möjligt vad jag hade upptäckt. Sen insåg jag att klockan inte var mer än sex på en Söndagsmorgon och att han antagligen inte ens var vaken än. 

En snabb dusch fick mig att vakna till och tog bort den svaga lukten av Mio's parfym som fortfarande satt fast i mitt hår. Snart förstod jag att jag hade fått glaskristaller i ansiktet också och det tog ett bra tag innan jag hade lyckats plocka ut splittret. När jag var klar syntes det dock inte mer än några små skärsår i den högra kinden och pannan och jag kände mig tacksam för att jag inte hade fått något i ögonen.

Jag valde kläder som var bekväma, tunna mysbyxor och en flannelskjorta som jag vek upp ärmarna på för att de inte skulle vara i vägen när jag plockade bland mina Naaler. För det var nästa steg. 

För att kunna berätta vad jag visste skulle jag även bli tvungen att berätta vad jag var, att jag var 'Skogens barn'. 

Risken var att ingen, inte ens Ashton som vid två tillfällen utsatts för mina Naaler, skulle tro på mig och därför behövde jag ha med mig bevis. I min lilla ryggsäck plockade jag ner alla de Naaler jag hade, både för bevis och för att kanske kunna använda för att bota de sjuka. Jag plockade även ner floran för att kunna leta botemedel där i. Det sista jag gjorde innan jag kände mig redo att gå var att stoppa ner mina torkade smörblommor i en av mina uppvikta ärmar på skjortan. Nu när jag visste att fiendeflocken egentligen hela tiden var nära kändes det inte säkert att gå omkring ensam utan något som jag kunde skyddda mig med.