Glowing eyes

Kapitel Fjorton

Jag vaknade av att något stötte till mig i sidan och med sömniga ögon sneglade jag över axeln.

"Förlåt. Väckte jag dig?" Jag mötte Ashtons blick, han låg precis bakom mig med mobilen i ena handen. Jag hummade som svar, vände mig om och kröp lite närmare honom.

"Hur mycket är klockan?" gäspade jag och blundade. Jag kände hur solen sken in genom fönstret och gjorde det rött bakom min ögonlock.

"Typ halv tio." svarade han. Det kom ett klickande ljud från hans mobil när han låste den och la den på bordet vid sängen.

"Usch..." mumlade jag. Det var egentligen mening att jag skulle gå upp nu men det var så mysigt att ligga och halvslumra. En plötslig tanke slog mig och jag skulle satt mig upp på tvärten om det inte vore för att Ashton tog ett tag runt min kropp och höll ner den.

"Släpp Ashton! Du måste härifrån! Mamma och pappa kan se dig!" väste jag och försökte krångla mig ur hans grepp. Ash verkade inte särskilt brydd av min snabba humörsvängning och förvånade mig genom att ge mig en kyss så att jag slutade vrida och vände på mig mot honom istället för att kunna se hans blåa ögon som var inramade av täta fransar. Solljuset gjorde så att färgen på hans irisar skiftade som vatten på ett öppet hav.

"De har redan gått, jag hörde dem prata tidigare. Det var någonting om att vara lite hurtiga och ta en promenad innan de skulle äta frukost ute tror jag." Jag pustade lättat ut och log mot honom för första gången den här morgonen.

"Och det kunde du inte sagt innan jag höll på att kasta ut dig genom fönstret?" frågade jag. Han skrattade lågt.

"Försök du med det." svarade han och himlade med ögonen. Jag blängde på honom och reste mig upp ur sängen. 

"Vad ska vi göra idag då?" Jag kollade undrande på Ashton över axeln och väntade på ett svar. Han flinade mot mig.

"Vi? Vem har sagt att vi ska göra något?" Jag ryckte på axlarna.

"Tja, om du inte tänkt vara med mig så kan jag ju alltid ringa Nathan, han vill säkert." sa jag och vände tillbaka till garderoben, eftersom det såg så varmt ut ute så plockade jag fram samma kläder som jag hade under gårdagen. Det var tyst bakom mig så jag vände mig om för att möta Ashton. Han satt upp i sängen med ett ansiktsuttryck som inte kunde vara mer lik en misshandlad hundvalps. 

"Jag tror jag hellre stannar med dig däremot." sa jag tyst och bet mig i läppen. Ett vad som skulle ansetts som ett blygt leende dök upp på hans läppar men nådde inte riktigt hans ögon. Hade jag gjort något fel?

"Vad är det? Jag skulle inte sagt det där med Nathan va?" Han suckade lite.

"Nej eller jo eller alltså det är inte bara det. För det första, du ljög väl inte när du sa att du hellre ville vara med mig än Nathan?" 

"Om du kan laga frukost så nej, jag ljög absolut inte. Nathan ser ju inte direkt så dålig ut och han är en underbar vän, men det är bara det han är, en vän." sa jag och pratade så ärligt som möjligt.

"Du tycker han ser bra ut?"

"Alltså om du vill att jag ska vara ärlig så ja." På ett litet men ändå synligt sätt sjönk Ash ihop och blev med ens väldigt liten. "Men alltså du får inte missförstå mig. Jag tycker att han ser bra ut men inte i närheten på samma sätt som du och jag skulle inte gå bakom ryggen på dig eller något för det är dig jag tycker om, inte honom. Okej? Du behöver inte tro att han är något hot mot dig så släpp det bara. Det var onödigt av mig att ta upp det från första början." suckade jag. Han nickade och rätade lite på sig. Det vilsna i hans ögon ersattes av styrka.