Glowing eyes

Kapitel Arton

Klockan var knappt åtta på morgonen när Adriana svarade på andra änden av luren.

"Ja hallå?" hennes röst lät precis som vanligt, len och snäll men med en vass underton och lite morgontrött men ändå var det som om jag inte kände igen den. 

"Hej Andie." svarade jag.

"Alie! Hej hur är det?" frågade hon glatt och jag kunde nästan se framför mig hur hela hennes ansikte lös upp.

"Jo det är väl bra, ledig från skolan och allt så det är väl skönt." Gud vad jag önskade att detta skulle kunna varit ett vanligt systersnack.

"Åh, lyllos dig. Jag arbetar, fy för det. Det sitter en ny tjej framför mig och hon smaskar på sitt tuggummi hela tiden." Om vi ändå bara kunde pratat om det istället. Nu var jag istället tvungen att sabba hela syskonstämningen.

"Vilken färg har din varg?" spottade jag ur mig, jag orkade inte hålla uppe charaden.

"Ursäkta? Vänta lite det är så stökigt här jag hör inte vad du säger." muttrade hon. Det tog några sekunder innan jag hörde hennes andetag genom luren igen.

"Så vad var det du sa?" frågade hon och jag tog ett lugnande andetag. Om ändå jag vore en varulv nu, då skulle jag kunna ha använt den där träflisen som jag gjorde igår och lugna ner mig själv. 

"Jag frågade; vilken färg har din varg?" upprepade jag. Tre otroligt långsamma sekunder sniglade sig förbi innan Adriana började skratta högt rätt in i mitt öra.

"Va? Vad babblar du om?" skrattade hon och jag kände hur det stack till i hjärtat. Hon ljög bara sådär utan att ens tveka.

"Jag vill veta, berätta. Eller du kanske kan berätta vilken rang du är, Alpha, Beta, vanlig eller Omega. Är Thomas din riktiga mate eller bara någon som uppehåller dig? Vilken flock är du medlem i?" Det blev precis knäpptyst i telefonen förutom min systers nu högljudda icke rytmiska andetag.

"Jag vet precis allt Andie, du kan lägga ner skådespeleriet." mumlade jag när jag tyckte det varit tyst alldeles för länge och det verkade gå upp ett ljus för Adriana.

"Alice... Åhh gud Alice jag- Jag vet inte vad jag ska säga." stammade hon hjälplöst fram. Jag hatade att vara elak mot min syster, men det var som ilska och besvikenhet styrde mig helt.

"Säg ingenting då, du har ju aldrig gjort det tidigare så varför börja nu?" Jag lade på samtalet, satte flygplansläge på mobilen och stoppade den i fickan. Dags för en dag i ensamhet.

Många timmar senare kände jag mig lugn, avslappnad och nöjd med mig själv. Jag hade lyckats skrapa fram allt jag sökte utan att behöva prata med någon jag inte kände för. Inne på apoteket hittade jag små glasburkar att lägga växter och liknande  i om jag skulle behöva. Jag hittade lite nya kläder a la träning. Där i mellan kanske det råkade glida ner lite vanliga nya kläder i shoppingpåsen men jag behövde det så varför inte? Tyvärr hittade jag inga nya löpskor så jag får väl oturligt nog använda mina gamla.

Det var väldigt synd... Uppmärksamma min sarkasm.

När jag blev hungrig satte jag mig inne på ett gammalt mysigt bageri. Det var inte det som Ashton berättat om som skulle vara så bra utan det var ett annat. 

Caféet verkade inte vara så populärt för det var bara jag och en till som satt där inne. Det fanns endast sju mörka träbord med varsin vit och gulrutig duk på. I mitten på varje bord fanns ett litet ljus utplacerat och i fönsterna som var omgivna av solblekta gardiner hängde det små lyktor.