Glowing eyes

Kapitel Tjugonio

(VARNING: FÖRVIRRANDE KAPITEL)

Jag var medveten om allt, precis allt. Paniken som grep tag i mig när jag såg mitt rum hade fått mig att svimma och sedan kastat mig rätt in i en slags dröm där jag var fullt medveten om mig själv och min egna vilja . 

Allting flimrade, bara korta segment och bilder flängde förbi på min näthinna. En del scener som jag upplevde var rena minnen, andra scener kände jag inte igen det minsta och vissa av dem var minnen som inte var som de skulle, som om någon hade mixtrat med mina tankar. Det var som om en filmskapare hade tagit några orelaterade klipp och satt ihop för att visa att han kunde skapa bilder som rörde på sig, inte för att visa att han kunde skapa en intressant historia.

Den första bilden som tog form ur mörkret var mitt första minne, eller i alla fall det äldsta minnet jag kom ihåg. Jag och Adriana delade på en gunga och vi svingade högre och högre upp. Vi skrattade hysteriskt och Adriana tog mer fart. Jag noterade först efter en stund att jag inte kunde se våra föräldrar som tidigare suttit bredvid varandra vid ett picknickbord lite längre bort. Då slutade jag skratta och började kolla mig omkring, tappade koncentrationen och råkade släppa gungan. Rätt ner på marken ramlade jag och blev så chockad att jag inte skrek, jag bara låg där med ansiktet ner i den heta sanden. Adriana var den som kom till min räddning. Hon satte sig ner framför mig och hjälpte mig upp och då kom tårarna. Tysta, blöta tårar i mängder vällde ner över mina kinder och Adriana hyssjade mig och strök bort dem med tummen. Hon kan inte ha varit äldre än åtta år.

Minnet byttes ut mot ett annat. Jag satt för mig själv på sängen i mitt rum i Solstena. Benen låg i kors  och jag skissade med ryckiga tag på ett stadslandskap, ett sånt som pappa var så bra på att rita. Jag kunde aldrig få till rätt proportioner och höghusen såg mest ut som ojämna rektanglar, men jag övade. Utifrån köket hördes mammas och pappas röster, väggarna var tunna så jag hörde att de grälade, men inte om vad. De grälade rätt ofta, men var aldrig arga på varandra. Jag kunde aldrig förstå varför de skrek på varandra och sen försonades och grät. Nu i efterhand insåg jag att de antagligen pratade om mig och om varför jag inte var en varulv.

Det sista minnet som kom i färg var ändrat. Det var från en gång jag hade varit hemma hos Ida och Carl. Mina vänner satt mitt emot mig vid deras köksbord men jag vet inte hur jag kände igen dem. Deras ansikten var blanka och tomma, det fanns inga ögon, ingen näsa, ingen mun. De fräknar som båda syskonen alltid fick på sommarn smälte ihop med de andra suddiga som skulle vara ansikten. Jag sa något otydligt som jag nu inte kunde höra nu, men jag vet att jag berättade att jag skulle flytta. Mina vänner vände sig mot varandra, sen mot mig. Ett ljud kom från Carl, jag har för mig det var något om 'Åh vad synd' eller 'Jaha...' eller något liknande. Vi var aldrig särskilt nära vänner och att vi skulle skiljas åt och kanske aldrig mer se varandra var något som inte påverkade någon av oss särskilt mycket. Att jag berättade över huvud taget var mest av artighet. Jag kom ihåg att när vi väl åkte från huset grät jag ändå över dem jag lämnade bakom mig och antagligen inte skulle träffa igen.

Efter det minnet bleknade färgerna och jag hamnade i en svart-vit värld. 

Idas och Carls kök byttes på mindre än en sekund ut mot hundratals ansikten med anklagande ögon, jag hann inte identifiera något ansikte innan bilden försvann och Ashtons leende ansikte dök upp. Det var ett minne från den dagen jag hade erkänt för honom att jag kände till att han var en varulv. Han hade lett så stort mot mig när vi låg i mossan att näsan hade skrynklats ihop lite och hans ögon blev till springor mellan vilka man kunde skymta irisar som glittrade som diamanter. 

Bilderna och minnessegmenten ändrades lite snabbare nu, byttes ut i högre hastighet. Min första mardröm gjorde sig påmind, Ashton stack in en vass plastskärva mellan mina skulderblad. Smärtan exploderade i mig, det mörknade för mina ögon och plötslig såg jag Mio som satt på trappan upp till ytterdörren efter den där första dagen i skolan. Han log ett solskensleende mot mig, sa något otydligt, gav mig en blomma och försvann sen.