Glowing eyes

Kapitel Trettiofyra

Vid någon tidpunkt vaknade jag upp, och för att säga det med enkla ord:

Jag mådde skit.

Och även om det sög så var det samtidigt enligt mig tillräckligt mycket evidens för att bevisa att jag fortfarande, på något slags mirakulöst sätt, var vid liv.

Det pulserade i mina öron på ett obehagligt sätt, varenda led i kroppen värkte och det sved så bakom ögonlocken att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Så jag gjorde inget, utan låg så orörligt jag bara kunde och försökte fokusera på något annat.

Medan jag låg där och försökte spara ihop mina krafter spelades samma scen upp för mig om och om igen.

En stor varg med ljust skimrande päls stod över mig och högg efter mig med skarpa tänder. Jag skrek utan att veta vad jag gjorde, bara skrek och hoppades och dolde min rädsla i ilska. Till slut backade vargen undan från mig några steg och kollade oförstående ner mot sina egna tassar som stod orörliga mot den varma jorden. Några få gånger lyckades den lyfta och ställa ner dem, mjukt så mjuk och osäkert som om den inte visste vad som hände. Man kunde se på djurets kroppsspråk att den försökte komma undan, den ansträngde sig för att röra på sig, men de stora försiktiga tassarna ville bara göra små långsamma rörelser och sen ville de inte röra sig alls, de ville inte ens bära upp kroppen. De gula ögonen på vargen brann till, chockade och rädda, innan kroppen gav upp och den föll med ett brak till marken. Den andades inte längre.

En extrem skuld lade sig över mig och gjorde det svårt att andas.

Jag hade inte menat att döda den. Det hade jag inte. Jag ville inte ha någon annans liv på mina händer.

Men nu hade jag det. Det bara blev så. Var det mitt fel? Kunde situationen sett annorlunda ut om jag hållit mig lugn?

Var jag en mördare nu?

Med all mental styrka jag hade sköt jag undan tankarna gång på gång. Det är försent att ångra dig nu, du måste bara finna dig i situationen.

Ändå slingrade dem sig tillbaka till mig snabbare än blixten.

Mördare, sa dem.

Jag försökte rädda Ashton, sa jag tillbaka.

Gjorde du det då?, frågade något mörkt i mig. Kyla spred sig i kroppen.

Jag vet inte, kanske, svarade jag. Jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Du gav dig på tre fullvuxna varulvar på egen hand, två av dem var alpha och beta. Det finns inte en chans att du trodde att du skulle klara av att slåss mot alla tre... och ändå gjorde du det. Varför?

Jag insåg andlöst att det låg en poäng i det.

Du trodde inte att du skulle klara dig tillräckligt länge för att verkligen kunna skydda Ashton. Så är du verkligen säker på att du gav dig in i kriget för hans skull, och inte för din egen? Är du säker på att du inte bara ville bevisa något?

Vid det här laget förstod jag inte längre, eller ville inte förstå - vad är ens skillnaden? - och stängde ner alla tankar som försökte poppa upp. En efter en. Gång på gång. I vad som kändes som evigheter.

Långsamt försvann pulserandet och hörseln kom tillbaka, de små ljuden som började finna sig kring mig tog mig tillbaka till verkligheten och bort från det mörka som dolde sig inuti mitt huvud. En fågel visslade till, en svag avlägsen drill, och det fick mig att förstå att jag antagligen var inomhus, tack och lov. Förhoppningsvis låg jag i alla fall inte kvar på mossan ute i skogen utan någon hade hittat mig och fört mig till säkerhet. Ett rytmiskt dunkande satte också in efter ett tag och det tog mig en bra stund för att inse att det var mina egna hjärtslag jag kunde urskilja från de andra knäppande och knarrande ljuden kring mig.