Glowing eyes

Kapitel Tjugoett

Dag 10

Jag är rätt sur nu, på Ashton.

Jag får inte hjälpa flocken för att 'jag är liten och svag och kan lätt komma till skada'. Vafan är det för jävla ursäkt. Jag är Luna och jag vill hjälpa till, var i sig jag får tillåtelse eller inte. Dessutom blev han jättearg på mig utan anledning och gick sen bara ifrån mig, vilket jävla sätt. Här har jag precis kommit tillbaka och förlåtit honom och han blir arg på mig och sticker. 

Hur som helst så berättade Ashton om något som han kallade för stormhatt för mig idag. Precis som jag misstänkte så finns stormhatt med i min flora, vilket betyder att jag kan genom vissa tekniker ge den en speciell egenskap. Det är bara det att Ashton beskrev den som farlig, väldigt farlig och hemsk men detta är vad som stod i min flora:

'Stormhatt är det enda medlet som alla varulvar känner till då det användes i ett krig mellan två starka flockar för flera hundra år sen. Stormhatt är svår att hitta men den kan användas precis hur som helst för att förgifta någon.

Däremot så är stormhatt inte värt att leta efter, varulvar tror att det väldigt farligt men det är inte riktigt sant. Stormhatten stänger av kopplingen mellan varg och människosidan men bara för någon minut så att man kan överrumpla offret. Stormhatt är en av de sämre vapnen bland allt som du kan skapa, så om du vill ha en liknande effekt fast bättre så kolla på; vitsippa.'

Detta betyder att ja, vargar känner egentligen till vad en Skogens barn, jag, kan göra men de vet inte vad Skogens barn är. Och de lilla de vet är egentligen helt betydelselöst eftersom det finns så mycket mer jag kan göra som är så sjukt mycket farligare. Om varulvar bara visste vad jag skulle kunna göra mot dem... 

Jag stängde igen dagboken och la den i lådan bredvid sängen. Lukten av kaffe sipprade in från under dörren. Mamma och pappa satt nere och kollade på tv:en, jag kunde höra deras skratt och glada samtal, trotts att klockan redan var lite över elva.

De, i jämförelse med mig som gått hem rätt snabbt efter det hetsiga samtalet med Ashton hade stannat rätt länge vid flockområdet, byn hörde jag att någon sa. Vad jag förstått så fanns det inga speciella namn på de olika ställena i 'flockområdet'.  Byn har jag hört någon kalla hela området som vargarna bor i. Fältet är som man hör på namnet fältet där träning och möten genomförs. Och om jag inte hörde helt fel så kallade de flesta flockstugan för Lyan - 'för det var där de hade sina valpar', och för att det var där basen var, stället man kunde hitta Alphan, mat och husrum på. 

Hur som helst ville inte jag stanna kvar vid 'Byn' för irritationen kliade under huden. Jag var inte så försvarlös som Ashton sa, han skulle fan få se.

Det tog lång tid för mig att somna, min nertryckta ilska gjorde så att mina fingertoppar darrade lätt och rummet kändes varmt och alldeles för kvavt. Det blev inte bättre när jag väl trädde in i mina drömmar.

Det var fortfarande kvavt runt mig men inte lika varmt. Ändå rann svetten längst med ryggen på mig och luften var tunn. 

Hur mycket jag än försökte andas så kom idet inget syre till mina lungor, det kändes som om allt om innan varit syre plötsligt förvandlats till sirap. En tjock, seg substans som fastnade i halsen utan att aldrig hinna fram till lungorna. 

När jag såg mig omkring med halvslutna ögon såg jag först inget. Det vara bara svart runt mig. Inte som i mörk natt svart, utan mer som ett rum, ett rum där väggarna, taket och golvet var målat i den mörkaste färgen som man kunde finna. Jag vet inte vart det kom från men någonstans sipprade det in lite ljus i rummet som gjorde att jag kunde se små detaljer.