Glowing eyes

Kapitel Trettiotre Del: I

Min kropp reagerade snabbare än vad hjärnan gjorde, jag var uppe på fötter innan det första skriket hade lagt sig. Det kröp under skinnet, kokade i blodet, mitt hjärta rusade och jag kände hur min andning blev tyngre, men hjärnan var tom, helt blank.

Genom fönstret såg jag hur Nathan kom nerför trappan. Han såg stressad och uppjagad ut men när han gav order till vakten var hans röst samlad och bestämd, i kontroll. Jag hörde inte riktigt vad han sa, men med tanke på att jag fortfarande hörde distanta skrik i bakgrunden kunde jag gissa: 

Teraf är här. Teraf är här och de slaktar alla i sin väg.

Jag kände mig spyfärdig för en stund. Sen mådde jag ännu mer illa när jag insåg att jag var tvungen att ta ett beslut; antingen kunde jag stanna nere i cellen där jag var säker, med Nathan som nu vaktade mig efter att den andra vakten hade försvunnit, eller så kunde jag ta mig upp till ytan och försöka hjälpa till så gott jag kunde. Det kändes som om jag ställde säkerhet mot en helt säker död, och ändå började jag av någon anledning banka på dörren till mitt fängelse.

"Nathan? Nathan vad händer?" ropade jag. Vanligtvis svarade ingen när jag frågade något eller skrek på dem, men nu kom Nathan fram till glasrutan i dörren på mindre än en sekund.
"Tyst! Du måste vara tyst." morrade han samtidigt som han själv slog till dörren från sin sida vilket fick mig att skrämt hoppa undan lite.
"Det är Teraf va? De är här."
"Det borde du kanske veta bättre."
"Hur många gånger ska jag behöva säga att jag är på er sida?" Nathan suckade och vände sig bort.
"Om du nu är på vår sida, så är du ändå säkrare här nere. Så var tyst nu så de inte hör oss där ute." Att höra att Nathan hade en baktanke med det hela, att han inte var helt säker på att jag var en förrädare och åtminstone till viss del var här för att skydda mig, fick mig att slappna av lite. Tyvärr kom jag fram till att jag inte kunde gömma mig när andra dog där uppe, speciellt inte eftersom jag hade ett hemligt vapen, och därför var jag tvungen att svika Nathans tillit.

Jag var inte ens säker på att det skulle funka, men jag plockade fram den lilla förvaringen med smörblommepulver ur tröjärmen och hällde ut lite på en linje under dörren där det fanns en glipa mellan cellen och uterummet. Efter att ha bett en kort bön till vilka gudar som nu kunde finnas där ute blåste jag på dammet och såg det glida iväg över golvet, in under springan och sedan spridas i luften utanför.

Jag visste inte hur lång tid det skulle ta för pulvret att verka, eller om det ens skulle göra det, men efter en minut sa jag osäkert:
"Nathan?"
Han svarade direkt: "Ja."
"Öppna dörren till den här cellen Nathan." beordrade jag. Det var helt tyst, Nathan rörde sig inte en centimeter.
"Jag sa öppna dörren till den här cellen, nu!" sa jag igen med lite mer säkerhet i rösten. Först var det stilla en liten stund till, sen hörde jag tunga, ovilliga, fotsteg närma sig. Nyckel i låset, ett vrid och ett klick, så stod dörren plötsligt öppen för mig. 

Nathan höll i dörren med en hand och den andra höll han krampaktigt fast vid sin sida. Med en blick som var så mörk att vem som helst skulle fått viljan att springa och gömma sig av den och bleka sammanpressade läppar tittade han ner på mig. Jag insåg att han hade ont. Hans vanligtvis självsäkra och avslappnade ställning var utbytt mot en stel robotliknande och både armar och knän skakade av ansträngning. Han ville inte göra detta, det var jag som tvingade honom att göra det mot sin egna vilja. 

"Förlåt. Jag visste inte att det skulle göra ont." sa jag tyst med darrande läppar. Ändå fortsatte jag utan tvekan.
"Gå in i cellen." Nathan följde mig med blicken hela vägen in, anklagelse och förvåning och smärta skrivet över hela hans ansiktsuttryck. Svettdroppar i pannan, läppar i en rak linje, lysande vargögon.
"Lägg dig ner och sov." sa jag som sista befallning. Jag gissade att han inte kunde känna av smärtan lika väl när han sov och blev därför lättad när han i princip föll till golvet, slöt ögonen och började andas tyngre. Allt stilla och tyst. Nathan såg lugn ut, fridfull, och bröstkorgen höjdes och sänktes i en balanserad takt. Sen hörde jag ett nytt rop från världen ovanför som fick håren att resa sig på mina armar och jag var påväg igen.