Glowing eyes

Kapitel Trettiotre Del: II

Jag insåg rätt snart  vart jag var påväg; mot det ställe som Ashton hade visat mig, det han påstått var hans favoritställe. Runt mig var skogen grön och livlig, solen lyste in på tunga grenar och fåglar kvittrade en bit längre bort, men jag hörde även någon annat som närmade sig mig bakifrån och av rädsla för förföljelse gömde jag mig bakom en dunge ungträd. Det halvtaskiga gömstället skulle inte hjälpa särskilt mycket om det faktiskt var mig förföljarna letade efter eftersom de då helt enkelt kunde lukta sig till mig, men det kändes som en vettig återgärd ändå.

I tystnad väntade jag i endast några sekunder innan först en, och sen två vargar till, sprang förbi med tunga språng som bara dämpades av barren på marken. Jag väntade några extra sekunder, bara för att vara säker på att inte någon mer skulle komma, och fäljde sedan efter vargarna.

Jag hade inte tillbringat mycket tid på Ashtons favoritplats, men tillräckligt för att hinna bli kär i den. Min mate hade tagit mig till den vid några tillfällen och jag hade alltid älskat den. En bred bäck porlade nerför några stenar och skapade en miniatyrfors och en blanding av kala och mossbeklädda bumlingar runtomkring skapade ett perfekt område att sitta på. Vanligtvis. Inte idag.

Det låg tre vargar och en människa utspridda på marken. Människan, som var en av de yngre männen från Carlupi, var orörlig precis som två av vargarna, med största sannolikhet var de döda. Den tredje vargen var nästan helt stilla bortsätt från att den andades tunga, rosslande andetag och dens bakben ryckte på ett onaturligt sätt. Jag vände bort blicken från dem för att få bort sensationen synen skapade i min mage, men lukten av blod låg tjock i luften och tillät mig inte glömma vad jag sett. Skakigt torkade jag av svetten som hade formats i ansiktet samtidigt som jag försökte ta in resten av scenen. Framför mig bortom de oglömbara, vid bäcken, stod en grupp vargar samlade, inte mer än tre stycken, runt en kropp.

"Lämna över rollen som Alpha av Carlupi till mig, så slipper fler dö. Jag vet att ni har många unga i flocken, tack vare att ni har isolerat er så väl från andra flockar i så många år, och trots att det är ett fruktansvärt slöseri så tänker jag inte låta deras ålder göra dem immuna från döden." Någonstans innanför den lilla ringen av vargar fanns det en kvinna som talade. Rösten var hes men samtidigt klingande och jag hade ingen aning om vem den tillhörde.

"Lyssna på mig, snälla. Ni behöver ändringar i ledarskapet. Ser du inte hur lätt vi skapade otrygghet i er flock? Det enda som krävdes var en man på insidan och att få dig att tro att din mate var en förrädare. Du är svag, Ashton, du är svag i sinnet, det såg dina föräldrar till genom att lämna dig. Du är osäker och har ingen tro på dig själv, det är därför du reagerat så starkt på allt som hänt det senaste. Det är också därför en mate är både en styrka och din största svaghet, för en mate både stabiliserar dig men är också den som kan skada dig mest." En kort paus, mitt hjärta slutade slå. "Du är helt enkelt ingen passande ledare, och eftersom du vägrat att lyssna på de råd vi andra flockar har försökt ge dig så kommer vi nu tvinga dig att följa våra råd med hjälp av våld. Så en sista gång, Alpha, ge över din roll till mig och min mate så slipper jag döda dig och så kan jag skona resten av din flock.

Jag hann inte ens börja tänka på vad jag nyss hört innan en varg kom flygandes in i gläntan från ingenstans. Det var Ed, det såg jag snabbt. Vad tänkte hon med? Hon var en mot fyra Teraf-medlemar, hur skulle hon någonsin kunna göra något själv? Men Ed var inte så dum så att hon började slåss mot alla där och då, istället tog hon till sig uppmärksamheten från en av vargarna som direkt satte av efter henne. Tillsammans lämnade Ed och fiendevargen platsen och plötsligt såg jag vad det var som egentligen hände.

Kroppen som jag hade sett skymten av visade sig vara Ashton, precis som jag misstänkt. Han låg halvvägs ner i bäcken som var färgad lätt rosa och det rann ner blod i hans ögon från ett otäckt sår i pannan. En kvinna med mörkt, långt hår satt hukad vid honom med ett knä på hans axel vilket verkade hålla honom nere på marken. Hennes mörkt orangea ögon skvallrade om att hon hade en hög maktposition i sin flock, att hon var antingen Alpha eller Luna. Det vred om sig i min mage, började vibrera under huden. Det där var min mate, min mate som låg i en pöl av hans egna blod. Han måste ha sagt något under det tidigare tumultet som Ed orsakat, för kvinnan skakade på huvudet och suckade.