The 100

Väderberget

Bellamy
"Vi måste komma överens om regler om vi ska överleva här." Han snurrande runt bland ungdomarna som stod i en ring runt honom för att få dem att se och höra på vad han har tänkt berätta.
"Så att vi inte dödar varandra" fortsatte Bellamy.
"Varför ska vi lyssna på dig?" En pojke i öron långt mörkt hår frågade misstänksam samtidigt som han föste undan ungdomarna för att ta sig till mitten av klungan.
Bellamy kände ilskan av att någon redan sa emot honom, förstod dem inte att han var kapabel till saker dem aldrig skulle kunna tro? Men å andra sidan så var dem alla kriminella och han visste inte vad dem gjort för att bli instängda heller, så han höll sin ilska inne och lät den mörkhåriga pojken prata klart.

"Jag tycker inte vi ska ha någon ledare" hans stämma ekade mellan trädstammarna och ett instämmande mummel kom från dem andra ungdomarna.
"Eller några regler för den delen" fortsatte han och tittade på Bellamy. Pojken hade mystiska alldeles kristall blåa ögon och ett snett leende på läpparna som menade att Bellamy skulle backa.
"Jag tycker vi lever efter mottot, vad fan vi vill!" En av hans kompisar började skrika
"Vad fan vi vill! Vad fan vi vill!" Och inom loppet av sekunder hade resten av ungdomarna stämt in och han kände hur han höll på att tappa greppet om kontrollen. Känslan gjorde honom arg och han knöt knytnävarna och var precis på väg att slå pojken med dem kristall blå ögonen när en röd blond hårig tjej steg emellan ungdomarna och kom fram till Bellamy.

"Vad ska det här föreställa?" Sa hon och tittade irriterande sig runt om. Han var på väg att förklara sig när han plötsligt hörde en bekant röst och kände armarna slå runt hans hals.
"Bellamy!"
"Oktavia?"
Han slog armarna om henne och lyfte upp Oktavia från backen. Hon skrattade och han kunde kände den välbekanta lukten av sin syster.
"Jag trodde inte att du kom med skeppet" sa hon och tittade upp på honom med dem blåaste och vänligaste ögonen han sett.
"Någon måste ju ta hand om dig" log han och lyfte upp hennes ansikte för att granska det. Hennes mörka lockar vilade på axlarna och hennes leende sträckte sig enda till öronen.
"Hey har du försökt ta bort den här?" Den blond rödhåriga tjejen kom fram och tog tag i hans vrist där armbandet satt.
"Ja och?"
"Det är det enda som sänder meddelanden till arken om att vi fortfarande lever, tar du av dig det så tror dem att du är död. Vill du verkligen det?"

Han ryckte bara på axlarna till svar. Han hade ingen familj på arken, hans och Oktavias mamma hade blivit utsvävad på grund av att hon brutit mot lagen om att föda ett andra barn, så han brydde sig inte egentligen om arken trodde han var död eller inte.
"Och vad tror du att du gör?" Sa hon och viftade med handen mot den andra pojken. Bellamy flinade och fann de roligt att han skulle få en utskällning av en tjej.
"Jag?" Han hade kvar sin kaxiga attityd.
"Ja du, vem annars pratar jag med?" Han ryckte bara på axlarna samtidigt som han tittade runt om sig ifall någon skulle hjälpa honom.

"Om vi lever efter mottot, vad fan vi vill. Så kommer vi vara döda innan morgondagen." Bellamy kunde höra några instämmande röster från gruppen och han höll själv med att dem inte skulle kunna leva efter mottot vad fan vi vill, men han ville inte heller att hon skulle leda dem här ungdomarna. Han visste inte ens vad det var hon gjort för att bli instängd.

Murphy
"Vi hade regler på arken och du såg ju vars det fick oss!" Sa han och fick ett hurrande från gruppen och han kände sig genast självsäkrare.
"Om vi ska kunna överleva så kan vi inte göra vad fan vi vill"
Hennes argument skulle aldrig kunna vinna över hans argument för Murphy hade redan övertaget över ungdomarna så han kände sig relativ lugn när han uttalade den sista meningen innan hon vände på klacken och gick.
"Vad fan vi vill!" Sa han och slog ut armarna samtidigt som jublet kom från gruppen.

Clarke
Vilka idioter tänkte hon medan hon gick ifrån gruppen med skrikande ungdomar. Hon skulle iallafall ta sig här ifrån så fort som möjligt för hade hon sett rätt, så hade dem blivit avsläppta på fel berg och det som hindrade dem från deras nästa mål mat var en 10 mils lång skog.

"Vars ska du?" Hörde hon hur någon sa bakom henne med en nyfikenhet som hon aldrig hört tidigare.
Hon reste sig upp från backen och lastade upp väskan på ryggen och tittade på Finn.
"Jag ska till väderberget."