The 100

Krig 1

Clarke
"Är dina soldater redo för krig?" Hon stod framför Archer i hans hydda då han frågade.
"Ja det är dem!"
"Bra, jag är tacksam för att ni kunde hjälpa oss, och vi ber verkligen om ursäkt för att vi tog en av era egna." Han syftade på Murphy.
"Han är en av dina nu."
"Hans pojkvän verkade ha svårt att hålla sin ilska inne och därför måste jag be honom att stanna i lägret. Jag vill inte att han riskerar våra egna liv."
"Bellamy är min bästa krigare och du kan inte ta ifrån han från slagfältet!" Sa hon bestämt men inte argt.
"Han är en fara för oss!" Archer höjde stämman och tittade på Clarke.
"Jag lovar att han behärskar sig!" Archer svarade inte utan började istället fundera på om det var smart att låta Bellamy kriga, eller inte.
"Kan han skjuta med båge?" Clarke nickade åt Archers fråga.
"Okej, då får han sitta upp i en av träden och skjuta på långt håll!" Clarke kände sig nöjd med dealen och nickade.
"Det var en till sak, jag har kommit på en plan."
"Låt höra." Archer gick baka till sin stol och satte sig.
"Om häften av våra män befinner sig gömd i skogen så att de andra jordlingarna inte ser oss och hälften av oss är ute på ängen kommer vi ha ett övertag."
"Hur?"
"Jag är inte färdig. När dem ser våra män på ängen kommer dem tro att de är all våran styrka och anfalla med alla sina män, men det är då vi springer mot skogen och så fort vi passeras skogslutningen så sätter vi upp fällorna som vi förberett, det kan minska dem jordlingarna så att de iallafall är i samma antal som oss." Archer nickade och kliade sig i huvudet innan han pratade.
"Vad ska fällorna bestå av?"
"När ni jagar använder ni djurfällor. Om vi skulle använde dem fällorna till att fånga människor istället för djur så skulle det ge oss ett övertag."
"Men då måste vi göra döds fällor som kan döda många åt gången."
"Ja och jag lämnar det åt dig." Archer tittade på henne och hon trodde att han övervägde alternativen.
"Okej! Jag sätter mina arbetare igång." Sa han tillslut.
"Bra." Sa hon och vände på klacken för att gå ut, men precis då hon öppnade dörren hörde hon Archers röst."
"Liv kommer gå förlorade i detta krig." Och hon kunde föreställa sig hur han skakade på huvudet, men hon hade inte råd att tänka den tanken, hennes människor måste överleva!

Bellamy
"Du kommer måste stanna i trädet och skjuta med pilbåge!" Kom Clarke fram till honom och sa.
"Varför?" Han gillade inte tanken att sitta på hög höjd och skjuta med pilbåge därifrån.
"För enligt Archer är du ett hot mot oss också, för att du attackerade Milo på grund av Murphy."
"Jag har ju tränat!"
"Jag vet de, och jag sa att du skulle klara det. Men det är Archer som bestämmer när vi är på hans mark och han vill inte att du slås nere på marken!"
"Men jag måste skydda Murphy!"
"Jag tror han kan klara sig själv, han är ju ändå en jordling." Sa Clarke och la en hand på hans arm och han frös till.
Han kunde inte låta Murphy slås på marken alldeles själv, och han kunde absolut inte lämna Murphys liv i Milos händer, inte efter vad som hände vid sjön.

Murphy
"Jag trodde du hatade vatten."
"Jag trodde du sa att du inte skulle drunkna." Milo drog på läpparna och drog handen genom Murphys mörka hår som hade torkat vid de här laget.
Murphy rös till av beröringen och log tillbaka mot Milo.
Dem satt ensamma vid elden och försökte att glömma kriget som skulle ske vid soluppgången.
"Vars är alla?" Sa Murphy tillslut och tittade sig runt omkring för att upptäcka att alla var borta.
"Dem sover."
"Redan?"
"Vi sover alltid extra länge innan kriget så att våra andar kan få lugn och ro innan de far till andra sidan."
"Men alla kommer ju inte dö?"
"Man vet inte vem som dör imorgon, men alla dör vi och om det skulle vara imorgon så måste man lugna anden, annars så stannar man kvar på jorden och efter döden vill man fara till himlen. "
"Det finns ingen himmel."
"Det finns alltid en himmel men vars den är vet ingen."
"Jag förstår ändå inte era seder."
"Det måste du."
"Jag vet, men det är så annorlunda."
Milo tittade på Murphy och granskade honom med ett bekymrat leende på Murphy.
"Vad är det?" Frågade Murphy och drog upp ögonbrynet över Milos bekymrade leende.
"Jag hoppas det går bra imorgon."
"Varför skulle det inte de?" Murphy tittade frågande på honom.
"Jag vet inte om jag kommer kunna skydda dig." Murphy kände sig arg över att alla hade ett behov av att skydda honom, han kunde ta hand om sig själv.
"Jag kan ta hand om mig själv!"
"Men om någon kommer så.."
"Jag har tränat!" Bröt Murphy in.
"Jo men det är något helt annat att träna och att slås på riktigt." Sa Milo fortfarande med lugn röst och Murphy började bli irriterad över hans lugn och kommentarer.
"Om du tycker jag är dålig kan du ju säga det direkt!" Han vände sig ilsket om och kände hur Milos hand tog tag i hans arm.
"John, jag menade inte så." Murphy vände sig inte om utan drog istället åt sin arm och gick därifrån. Han var less på att alla hela tiden kände behovet av att rädda honom, han klarade sig själv.

Milo följde inte efter och Murphy gick tills han hittade en lämpligt träd att sova under, han visste att Bellamy stått bland skuggorna när Milo och han bråkat men Murphy var för trött och irriterad för att ta upp ett till bråk så han la sig bara ner och slöt ögonen.

Bellamy
Han såg hur Murphy la sig ner under ett träd en bit bort, så Bellamy gjorde de också. Han hade både sett och hört Murphys och Milos bråk och han kände ett hopp över att dem bråkade men han fick dåligt samvete för att han kände så. Han skulle ju vara den personen som bara ville Murphys bästa, men han hade orsakat honom så mycket smärta att han kände den välbekanta känslan av skuld.