Bellamy
Utan att tänka efter lät han sig bli kyss av Murphy samtidigt som hans läppar kysstes tillbaka och hans händer travade över Murphys kropp. Vad höll han på med? Han var inte bög! Han var inte intresserad av killar överhuvud taget. Varför slutade han inte? Kroppen lydde inte de hjärnan beordrade men tillslut så kunde han tvingade sin kropp att knuffa undan Murphy och det gjorde han. Men det blev hårdare än vad han tänkt och han kunde se hur Murphy vred sig om armbågen och nacken när han träffade trädet med ryggen. Bellamy reste sig snabbt upp och borstade av sina kläder.
"Jag är inte bög!" Skrek han åt Murphy och vände sig om för att gå tillbaka till lägret.
"Du kan inte dölja vem du är Bellamy!" Hörde han hur Murphy skrek bakom honom medan han kämpade sig tillbaka på sin onda fot, men innan Bellamy försvann från Murphys åsyn så vände han sig om och fick se en sida av Murphy han aldrig sett förut.
Murphy
Han begravde huvudet i knäna och kämpade för att få luft och hålla tårarna innan för ögonlocken. Han ville skrika och gråta av ilska och inte av sorg men hans kropp var inte kapabel till att göra något, det värkte bara av smällen som han fått av trädet efter att Bellamy knuffat iväg honom.
Murphy kände sig som en idiot, hur kunde han ha trott att Bellamy skulle gilla honom?
Murphy funderade på att bara stanna där och aldrig återvända, men han visste att han var tvungen att gå tillbaka nån gång. Det hade gått flera timmar sedan Bellamy haltat iväg och det var snart för mörkt för att gå, men Murphy ville inte gå tillbaka än, han skämdes för mycket så han lutade huvudet mot trädet och somnade.
Clarke
Hon hade försökt hitta Charlotte hela dagen, men hon var som bortblåst och mörkret hade fallit så det var ingen ide att gå i skogen för att leta efter henne. Clarke kände en känsla av vrede och besvikelse, hon ville sätta dit mördaren! För efter gårdagens händelse så hade ungdomarna blivit oroligare och Finn hade kämpat med att övertala några få att följa med och hämta grejorna från stenhuset, tillslut hade några följt med och de hade återvänt inom loppet av några timmar med alla saker som fanns i huset.
"Clarke." Monty kom gående mot henne och hon kunde se att blodet han haft från föregående dag var borta, men hon kunde se ett rivsår av något vass vid Montys högra öga.
"Aa?"
"Det var Charlotte! Jag försökte säga det till dig tidigare men jag har inte hittat dig på hela dagen. "
"Som gjorde vad?" Frågade Clarke, hon ville inte avslöja det hon redan visste.
"Som mördade Hanna." Har du något bevis, du stod bredvid mig då det hände du kunde inte ha varit ett vittne tänkte hon men åter igen sa hon inget.
"Jag fick det här såret av henne, och jag skulle ha varit död om det inte varit för Hanna."
"Du måste berätta allt som hände, men inte här." Hon tog tag i Montys arm och ledde honom mot en bänk av trä som några ungdomar byggt.
"Det hade blivit ett hål i staketet vid norra delen och jag och Hanna skulle ta och fixa det medan Jasper skulle sköta allt det andra."
"När vi kom fram så fanns det inget hål, staketet var helt täckt."
"Hanna skulle gå en bit bort och kolla om det fanns något där och jag skulle stanna där vi var och fortsätta kolla. Det var då jag såg en låda med massor av mappar i bakom en plåtbit som satt fast i stängslet. Jag drog fram lådan och det fanns 100 mappar, en för var och en av oss. Men jag hann aldrig öppna och läsa vad de handlande om förrän Charlotte attackerade mig med en kniv. Hon såg inte ens ut som sig själv längre då hon höll en kniv mot min strupe." Monty tittade ner i jorden och tog sig om händerna innan han fortsatte.
"Jag kunde se i hennes ögon att hon skulle döda mig, men precis då jag trodde att det var slutet så kom Hanna springandes. Charlotte blev överraskad och reste sig upp, Hanna sa åt mig att springa och det gjorde jag." Monty tittade ner än en gång och Clarke kunde se att han skämdes för sitt beslut.
"Jag var då påväg till dig för att berätta, men innan jag hann säga något så var hon död.."
"Varför sa du inget när jag undersökte kroppen?" Frågade hon och tittade granskade på Monty.
"Jag skämdes för mycket för att erkänna att jag sprungit därifrån." Clarke funderade, de behövde forfarande bevis för att få de andra att lita på dem.
"Vi har fortfarande inget bevis."
"Jag skulle inte vara så säker." Sa han och tog ut något från sin jacka.
"Jag tog den här innan jag sprang, det är Charlottes mapp. Jag har inte öppnat den än, men jag är rätt så säker på att om vi tittar i mappen så hittar vi bevis."
"Vars finns de andra mapparna?"
"Dem var borta då jag gick tillbaka för att kolla." Clarke tog mappen som Monty räckte fram och öppnade den och det hon fick se chockade henne.
Där stod det hur hon skadat ett antal vakter, åkt in fram och tillbaka till sjukavdelningen för inbildning av spöken samt hot mot barn i hennes egen ålder, men det som chockade henne mest var morden på hennes båda föräldrar.
