The 100

Sex

Murphy
"Lägret måste ligga åt det här hållet." Sa Harper och pekade mot de Murphy trodde var syd.
"Är du säker på det? För vi har vandrat runt i cirklar i flera timmar.
"Men vi har inte gått det här hållet."
"Jo det har vi, ser du märket på trädet där? Vi ristade in det så att vi visste om vi hamnat vilse."
"Men vad ska vi göra då?" Hon lyfte frustrerad på händerna innan hon satte sig på en sten och de andra ungdomarna passade också på att vila sig en stund.
"Vi kanske ska sova en stund, det blir ändå snart mörkt." Gav Murphy som förslag och resten av ungdomarna nickade.
"Jag hämtar ved till elden." Sa en av de äldre pojkarna och gick in en bit i skogen.
"Jag följer med." Sa Harper och gick efter pojken.

När dem kom tillbaka så gjorde dem i ordning elden och åt av det som fanns kvar i ryggsäckarna.
"Sov ni jag sitter vakt." Sa Murphy åt ungdomarna som nickade innan de la sig till rätta på sängarna av mossa.
"Vi kan byta av sen om du vill." Sa Harper innan hon la ner huvudet på kudden.
"Det är lugnt."

Bellamy
Han plågades av känslan över att han inte visste vars Murphy var, men de enda han kunde göra var att följa med tillbaka till lägret innan det blev för mörkt och hoppas att John skulle vara där.
"Vi är snart framme." Sa Lincoln som ledde dem genom skymningen tillbaka mot lägret innan de blev för mörkt.
"Hur länge är snart?" Frågade Bellamy otåligt.
"En timme."
"Kan vi inte stanna och sova i skogen, jag är trött." Sa han med drygare ton än menat.
"Visst om ni har nå käk med er."
"Vi klarar oss en natt utan mat." Sa Oktavia och log.
"Jag går och hämtar ved." Bellamy gick in till skogen för att titta efter bra ved material då han såg ett ljus längre bort. Han tvekade om han skulle gå fram till ljuset eller om han skulle vända om och hämta Oktavia och Lincoln.

Clarke
"Jag vet att ni är rädda och det är helt okej. Men komihåg att vi klarade av jordlingarna och vi slogs på deras sida. Vi har bevisat att vi inte behöver dem andra utan dem behöver oss! Jaha lovade oss att vi skulle bli fria våra brott, men han ljög! Och vet ni varför? För att vi skrämmer honom!" Hon tog en liten paus och lät orden sjunka in i ungdomarnas huvuden.
"Vi kommer slås och vi kommer bli fria!"
"Hur lyder planen prinsessan?" Sa Finn som stod bredvid henne.
"När dem hämtar oss så attackerar vi, så många som möjligt måste ta sig till skogen, hitta jordlingarnas by, och be dem att hjälpa oss!"
"Låter som en bra plan." Sa Finn och började applådera och detsamma gjorde dem andra. Hon kände sig stolt över sitt tal men visste inte hur mycket stryka som behövdes för att ta sig ut och hon visste speciellt inte hur mycket styrka som behövdes för att ta sig ut till skogen.

Bellamy
"Det är ett ljus där ute." Bellamy kom springandes till Oktavia och Lincoln.
"Hur såg ljuset ut?"
"Som en eld. Tänk om det är några andra där." Han kände hoppet om att det var Murphy som satt vid elden, men man kunde aldrig vara säker.
"Det kan vara vakter också." Sa Oktavia misstänksamt.
"Det var säkert andra som flydde också." Sa Lincoln och tittade åt hållet Bellamy kommit ifrån.
"Men vi måste gå och kolla." Tjatade Bellamy på dem båda.
"Okej, men vi kollar på avstånd." Sa Lincoln efter en stunds tänkande.

Murphy
Han var precis på väg att somna sittande då han kände en hand på sin axel samtidigt som han stelnade till och drog sin kniv. Handen var fortfarande kvar och utan vidare eftertanke så kastade han sig bakåt på personen med kniven riktad mot halsen.
"Ta det lugnt, det är bara jag." Sa Bellamy och visade händerna så gott det gick, fast han hade hela Murphys vikt på sig.
"Bell?" Sa Murphy förvånad innan han gick av Bellamy och hjälpte honom upp.
"Vad sa jag om att kolla på avstånd?" Lincoln kom emot dem med Oktavia i hälarna.
"Jag såg ju att det var Murphy."
"Tänk om det inte hade varit honom då?"
"Då hade vi haft vakterna på oss."
"Spela roll vi alla lever ju iallafall."
"Vilka är det här?" Frågade Oktavia och nickade åt ungdomarna som fortfarande låg och sov bredvid elden.
"Dem landade med oss och sen så flydde de innan vakterna tog dem."
"Vars är ni påväg då?" Frågade Lincoln.
"Till jordlingarnas läger."
"Du kan inte ta in alla, det finns inte plats."
"Men dem behöver oss!" Svarade Murphy.
"Vi kan ta den här diskussionen när vi kommer fram." Sa Oktavia och la en hand på Lincolns arm.
"Nu borde vi sova." Fortsatte hon och gick en bit in i skogen med Lincoln i hälarna.
"Jag kan vakta om ni vill." Viskade Harper som precis vaknat och satt sig upp. Murphy tittade på Bellamy om han ville sova eller om han hellre vaktade, men kunde inte urskilja från hans ansikte vilket av sakerna han ville.
"Okej, jag sover gärna." Svarade till slut Murphy och gick en bit ifrån elden där han la sig under ett träd. Han hörde hur Bellamy och Harper pratade om något innan han kände en varm kropp bredvid sig.
"Sover du?" Det var Bellamy som frågade och Murphy stelnade till. Han visste inte vad han skulle säga, en del av honom ville ha Bellamy nära men den andra delen av honom sa att han bara skulle bli sårad igen.
"Nä, hur snabbt tror du jag somnar?" Sa han bara och slöt ögonen.
"Jag tänkte på en sak?" Fortsatte Bellamy att prata.
"Vad?" Frågade Murphy nyfiket över vad Bellamy tänkte säga.
"Nä förresten det var inget."
"Säg nu!" Murphy vände sig om och tittade på Bellamy som låg med armarna bakom huvudet och tittande upp på stjärnorna.
"Det var bara en dum tanke."Bellamy viftade bort Murphy och han orkade inte pressa Bellamy på något mer.
"Okej." Sa han bara och vände sig om igen.
"Vem var det du slog?" Sa Bellamy plötsligt, men Murphy kände på sig att det var inte det som Bellamy tänkt på tidigare.
"Milos älskare." Sa han bara och slöt ögonen och bilden av hur dem befann i varandras armar brändes på ögonlocken.
"Jaha." Sa Bellamy förvånad.
"Slog han dig tillbaka?" Fortsatte han.
"Ja." Murphy orkade inte prata om det.
"Okej." "Det är förresten okej att du är gay." Murphy blev chockad över att Bellamy tog upp det nu.
"Okej, varför tar du upp det nu?" Frågade han misstänksamt Bellamy.
"Jag tänkte bara säga att jag inte bryr mig om du är kär i mig." Murphy vände sig om och såg hur Bellamy flinade så Murphy slog till honom på skämt.
"Jag må vara gay, men jag är tyvärr inte kär i dig." Murphy visste inte om han själv ljög eller om han talade sanning.
"Okej då vet jag." Svarade Bellamy och leendet var borta.
"Men det är helt okej om du är kär i mig." Flinade Murphy tillbaka och Bellamy log utan att säga något. Murphy stödde upp sig på sin vänstra arm och granskade Bellamy som fortfarande låg på rygg. Murphy mötte Bellamys bruna ögon, men ingen av dem drog bort blicken från den andre och utan att tänka efter böjde sig Murphy fram och kysste Bellamy. Men så fort han förstod vad det var han höll på med så drog Murphy sig ifrån Bellamys läppar.
"Förlåt det var.." Mer hann han inte säga innan Bellamy satte sig halvt upp, drog handen bakom Murphys nacke och tryckte hans läppar mot sig. Bellamy snurrade runt så att han hamnade över Murphy, dem kysstes fortfarande samtidigt som deras händer travade längst kropparna och in under tröjorna. Dem hjälptes åt att ta av varandra kläderna medan deras läppar desperat kysste varenda del av den andres kropp.

Bellamy
Bellamy strök sakta fingrarna över Murphys ärr som han hade på ryggen. Han la huvudet tätt intill Murphys och drog in den svaga lukten av honom. Han hade aldrig någonsin älskat med en kille tidigare men av någon anledning fylldes hela hans hjärta med lycka då han tittade ner på Murphys oskyldiga vackra ansikte. Han sov djupt i Bellamys famn, alldeles utmattad. Bellamy kysste honom på pannan och slöt sedan ögonen nöjt.