The 100

Droppskeppet

Clarke
Minnesstunden hade tagit hela dagen pågrund av jordlingarnas traditioner. Hon var fascinerad över alla seder och tankar dem hade om livet och döden men det var inget som hon trodde på själv. Solen hade än en gång börjat gå ner och ännu var en dag på jorden avklarat, de hade varit på jorden en månad och ännu hade inte dem andra från Arken kommit ner. 
Hon kastade in några pinnar i elden samtidigt som hon tittade på barnen som lekte längst huskanterna.
"De borde ha kommit ner nu va?" Finn kom fram och satte sig på sin vanliga plats bredvid henne.
"Jo det borde de."
"Tänk om dem alla är döda pågrund av syre brist."
"De ska ha en månads syre kvar."
"Raven borde ha aldrig gått på rymdpromenaden." Hon tittade på honom frågade över vem Raven var och hon kunde se att han direkt ångrade det han sa.
"Vem är Raven?" Hon tittade misstänksam på honom. Han svarade inte utan pillade bara på sina händer.
"Finn, vem är Raven?"
"Min flickvän på Arken." Hon blev chockad över att han hade flickvän och fast det inte var något mer än vänskap mellan dem så gjorde det ont att höra att han hade någon annan.
"Jaha, varför har du inte sagt något?" Sa hon försiktigare än hon tänkt.
"För att jag trodde inte det var nödvändigt."
"Du trodde inte det var nödvändigt?" Upprepade hon förbryllat och höjde ögonbrynet samtidigt som hon tittade på hans nervösa ansiktsuttryck.
"Så hon gjorde rymdpromenaden?" Sa hon istället då hon förstod att han inte skulle säga något."
"Ja hon är ingenjör, den yngsta ingenjören som levt på arken. Men hon hade problem med sina lungor och blev inte godkänt på testet om hon skulle få jobba utanför på arken. Jag hittade en gammal rymddräkt och en ledig tryckkammare som ingen vakt vaktade. Hon gick ut, men när hon kom tillbaka så tryckte jag på fel knapp och vi slösade en månads syre. När hon kom ut ur tryck kammaren så hörde vi hur vakterna var påväg så hon tag av sig dräkten och jag tog på den."
"Varför?"
"För att hon hade fyllt 18." Han hade tagit hennes plats för att om hon åkt fast hade hon blivit utsvävad.
"Men varför sa du inte att du hade flickvän?"
"För att jag vet inte om jag någonsin kommer få se henne igen och för att jag började gilla dig." Han rodnade då han sa dem sista orden och i ljuset från elden så såg hon hans vackra ansikte och hon kände mer för honom än vad hon någonsin känt för någon annan. Men innan hon hann svara så såg hon hur barnen stannade upp och tittade upp mot himmeln och hon följde deras blick. På himlen lyste det en blixtrade skimmer i följd av ett eld klot och hon reste sig upp och Finn gjorde detsamma. Jordlingarna hörde barnen skrik och sprang ut ur deras hyddor. Alla tittade upp mot himmeln och hon kände hur Bellamy steg upp bredvid henne.
"Vad är det?" Frågade han och syftade på det som föll från himlen.
"Är det en stjärna?" Frågade Finn.
"Den kommer närmare." Sa Oktavia som också kommit upp bredvid dem.
"Tänk om det träffar oss?" Murphy dök upp bredvid Bellamy och tittade också upp mot himmelen.
Clarke granskade de som hon också trodde var en fallande stjärna tills hon såg att den var precis på väg att träffa marken några mil bort, och då såg hon. Det var ingen fallande stjärna, det var ett droppskepp i följd av 3 droppskepp till, deras folk var påväg hem.