Bellamy
"Jordlingar" Kom pojken som hette Finn in skrikande till lägret. Alla stannade upp med det dem höll på med men ingen hade någon aning om vad han snackade om. Han stannade mitt i lägret och tog sig för bröstet för att kunna dra in luft i lungorna. Clarke kom strax efter med en skräck inslagen min och ställde sig bredvid Finn där hon kämpade för att få luft, ingen på Arken hade bra kondition då det var förbjudet att springa och jogga där.
Clarke avbröt sig mellan sina andetag och skulle precis börja att berätta då Finn föste ut sig allting som hänt, hur dem gått i skogen och att det sedan kommit flygande två pilar och att dem direkt börjat springa tillbaka mot lägret.
"Vilka är det ni snackar om?" Murphy gick fram till Finn med ett osäkert kroppsspråk som att han var rädd över det som kunde finnas där ute.
Clarke bröt in och började förklara hur hon (då Finn stuckit) sett fullvuxna män och kvinnor med läder från djur som kläder och med spjut,pilar och hammare trätt fram i skogen.
"Som att dem var en del av den" avslutade hon med. Bellamy tittade sig runt om för att se om någon verkligen trodde på att det fanns andra överlevare och till sin förvåning såg han hur tonåringarna började diskutera med varandra om händelsen.
"Tror du på det här?" Han tittade på Murphy som ställt sig bredvid honom och blickade ut misstänksamt på dem andra.
"Varför skulle dem ljuga?" Sa han.
"Inte vet jag, kanske för att få oss härifrån så att dem kan ha lägret för sig själva." Bellamy sneglade på den misstänksamma Murphy och såg hur han rynkade pannan medan han funderade via om de skulle lita på Clarke och Finn eller inte.
"Vad misstänksam du är då, John." Bellamy ångrade sig redan då smeknamnet som några sekunder tidigare sipprat ut från hans mun och han önskade att han kunde ta tillbaka det, men så tittade han på Murphy och såg hur hans läppar sprack in i ett leende och Bellamy var inte så säker längre om han verkligen ville ta tillbaka det han sagt.
Murphy
"Det finns alltid en orsak att vara misstänksam, Bell." Murphy log mot Bellamy i glädje för att han kallat honom John, annars kallade alla honom alltid Murphy.
"Varför måste det alltid finnas en orsak?" Han tittade funderade på honom.
"För ingen gör något utan att få något tillbaka."
"Så det är därför du jagar med mig?"
"För att försäkra att du får mat?" Fortsatte Bellamy med en skämtsam ton på rösten.
"Du får ju faktiskt något tillbaka när vi jagar." Sa John tillbaka med ett mystiskt men ett glatt leende.
"Haha som vad?"
"Mitt sällskap." Murphy log till på skämt och slog till Bellamy lätt på armen, något som egentligen skulle beteckna ett skämt men som hade en hel annan betydelse för Murphy. Och med dem orden sagda gick John iväg och lämnade Bellamy i sina egna tankar.
Bellamy
Samtalet hade varit annorlunda med John, fast dem inte hade diskuterat något speciellt. Han kände bara att det fanns ett band mellan dem som han inte visste vad han skulle med det till. Uppe på arken hade han inte haft några kompisar, där var hans enda uppgift att skydda Oktavia och efter att hans mamma blivit dödad och Oktavia stoppad i en av cellerna så hade han inte haft någon.
"Var det inte han som tyckte att vi skulle leva efter mottot, vad fan vi vill?" Han glänsande över på sin högra sida och såg hur hans 15 åriga syster stod och tittade på Murphy som gått till ungdomarna som höll på att fixade stängslet som skydd för lägret.
"Jo" sa han bara.
"Vad ville han dig?" frågade hon sedan och vände sig mot honom.
"Inget särskilt"
"Okej" hon snörpte lite på munnen, sur för att hon inte fick veta vad dem snackat om. Hon var så, Oktavia. När hon inte fick veta något eller inte fick som hon ville så snörpte hon alltid på munnen och visade ett stor missnöje.
Han gillade ändå den sidan hos Oktavia, fast det kunde vara sjukt irriterande ibland så visade det att hon inte blivit helt galen under dem 14 år hon tvingas tillbringa under golvet, gömt från allt och alla.
"Gillar du det här?" Frågade han istället och granskade sin syster för att få svar.
"Gillar det? Jag älskar det!" Hennes ögon vidgades och hennes leende for upp enda till öronen när hon fortsatte att berätta.
"Jag har fått nya vänner och jag tror till och med att en kille gillar mig" hon rodnade och tittade försiktigt på Bellamy ifall det var okej. För han var det inte okej, detta var hans syster och ingen äcklig kille skulle få klänga på henne.
"Han är kriminell"
"Bell, alla är kriminella." Sa hon och skrattade. Han hade inte tänkt på det, och när det slog honom så hängde dem båda med kriminella ungdomar och ett obehag växte sig i Bellamys mage. Han kunde försvara sig ifall dem skulle försöka något, men Oktavia kunde inte.
"Jag vill inte att du umgås med någon här." Sa han i en strängare ton än vad han menade.
"Men du får?"
"Jag umgås inte med någon."
"Nähä? Han som nyss gick då?"
"Jag umgås inte med honom."
"Det gör du ju! Och föresten så bestämmer inte du längre!"
"Du är mitt ansvar!"
"Jag bad aldrig om att bli ditt ansvar"
"Nej, men mamma gjorde!"
"Men hon är död!"
"Pågrund av dig ja, och då blev du mitt ansvar."
"Jag har inte haft ett liv på 15 år! Låt mig få leva!" Bellamy blev tyst en stund men ilskan i hans ögon kunde ingen undgå, och utan att tänka efter så sa han orden som han senare direkt skulle ångra.
"Mitt liv avslutade den dag du föddes!" Han såg hur hennes ögon vattnades och han var precis påväg att räcka ut handen och säga förlåt då hon fräste åt honom.
"Då behöver inte jag vara din syster längre!" Och med dem orden vände hon honom ryggen och gick.
Det hade blivit natt, deras andra dag på jorden var avklarad och han ville bara sova, det här med Oktavia får han ta och fixa imorgon tänkte han innan han letade upp trädet som han sov föregående natt och somnade direkt.
