The 100

Jordlingar

Bellamy
"Det där kommer knappast rädda dig" han tittade upp från stenen han satt på och vred på pilbågen som han höll på att göra medan han tittade upp i pojkens blåa ögon.
"Rädda mig från vad?" Sa han misstänksam men ändå i en ton av nyfikenhet om vad pojken ville.
"Allting som finns här ute" han slog ut händerna mot skogen medan han tittade sig runt om.
"Eller mot oss" fyllde han senare in i ett flin.
"Och vad tror du att ni skulle kunna göra för att skada mig?"
"Jag tror du är känsligare än vad du ser ut att vara, och det är nog lättare att krossa dig än vad andra tycks tro"
"Du tror nog lite mycket då!" Sa han och reste sig upp så att han stod
öga mot öga med pojken. Bellamy var dock några centimeter längre och han sträckte på ryggen och spände musklerna för att verka ännu mer hotfull.
"Murphy" han räckte ut handen.
"Va?"
"Mitt namn, jag heter Jonathan Murphy" han höll fortfarande ut handen och Bellamy räckte fram sin.
"Bellamy Blake." Han skakade den starka men någorlunda mjuka hand med ett misstänksam tanke i bakhuvudet.

"Okej, så vad är du inne för?"
"Jag har inte tid för nå små prat Murphy så låt mig vara."
"Vad ska du göra då?"
"Ut och jaga, eller hur hade ni tänkt äta?"
"Jag hörde att den där blond rödhåriga tjejen Clarke eller vad hon nu hette skulle gå över skogen till väderberget för att hitta mat där, så kanske charmar henne så att hon tar med sig något tillbaka till mig" han flinade.
"Hon verkar inte typen av tjej som skulle låta sig bli charmade direkt, och speciellt inte av någon som dig."
"Vadå inte någon som mig?" Bellamy kunde inte höra om Jonathan blev ledsen men förvånades i Murphys röst kunde han inte undgå.
"Du är lite av ett svin"
"Ska du säga" han mumlade så Bellamy trodde att det inte var meningen att han skulle höra men det gjorde han och med Bellamys korta temperament så reagerade han som vanligt.

"Jag är inget svin"
"Nä och din syster är ingen hora" Murphy tittade bort och utan att tänka slog Bellamy till honom i ansiktet.
Murphy föll ner på backen och tog sig över hakan, hans ögon blixtrade till av ilska och han reste sig snabbt upp för att slå tillbaka, och utan att dem visste ordet av det så låg dem på backen och brottades. Ingen slog för hårt men dem höll inte heller tillbaka sin styrka. Båda två kände kraften av att visa den andra något.

Murphy
Han knuffade Bellamy ifrån sig och reste sig upp.
"Sluta"
"Du kallade min syster hora"
"Förlåt"
"Förlåt? Är det allt du kan säga?"
"Jo det är det" Bellamy blev tagen av Jonathans svar men han höll med att Murphy inte kunde göra något åt det han sagt.
"Vill du ha hjälp att jaga? Jag kan mycket om djur." Frågade Murphy osäker över vad svar han skulle få. Han fann Bellamy intressant och en nyfikenhet hade vuxit hos honom som han aldrig tidigare känt vid ett möte. När Bellamy hade sagt "en sån som du"så hade Murphy blivit orolig och nervös ifall att Bellamy hade vetat något om hans sexuella läggning. Han hade bara varit med två killar förut men det hade varit hemliga förhållande på grund av fördomarna på arken. Men då dem nu blivit nersända på jorden kände han att han kunde börja om på nytt.

"Visst det kan behövas om vi ska mata 100 kriminella ungdomar." Till det log Murphy bara, glad över att Bellamy ville ha med honom.

Clarke
Hennes skor knastrades mot skogens kvistar och barr, och hon kunde känna doften av blommorna och hur vinden lekte med hennes hår. Hon visste inte att hon hade saknat tystnaden som fanns i skogen. Uppe i arken hade motorer alltid varit igång för att hålla dem vid liv och tillslut lärde man sig att ignorera ljuden, men här på jorden kunde hon njuta av alla andra ljud som fanns.

Plötsligt bröts tystnaden och hon hörde en duns bakom sig. Hon spände sig och tog försiktigt tag i kniven som arken hade varit så vänlig att skicka med dem ner till jorden och vände sig om.
"Ursäkta det var mitt fel" hon drog en lättande suck när hon såg att Finn låg på marken.
"Finn?"
"Jag var ju tvungen att följa ifall att du behövde hjälp, och du tillät mig inte när jag frågade borta vid lägret."
Hon hade inte velat ha med Finn för att hon inte ville ha ansvaret för om något skulle hända honom.

"Kanske just därför" hon nickade mot honom där han låg och han kom på sig själv att resa sig upp.
"Oj" han ställde sig nervös upp och borstade av sina kläder, och för ett ögonblick fann hon honom riktigt söt, med det axel långa håret och dem bruna ögonen. När hon studerade honom när han gjorde ett försök att få bort barren från håret så kom en pil flygande och träffade trädet bredvid dem. Hon kände rädslan i ryggmärgen och såg på Finn som tittade skräckslaget på henne medan han läppar formade ordet spring men inget ljud kom.

Hon tittade åt det håll som pilen avfyrat ifrån och hon såg hur en grön figur med löv och djurskinn stod på en sten en bra bit bort. Hon skulle precis börja springa då en till pil kom farande och träffade samma träd och skar av den föregående pilen i mitten. Hon frös till och en tanke slog henne, han vill inte döda oss, bara skrämma oss. Hon skulle precis skrika det till Finn som redan börjat springa då hon såg hur fler figurer började visa sig bland skogen och plötsligt kände hon sig inte lika lugn så hon sprang med andan i halsen tillbaka till lägret i hopp om att dem inte skulle följa efter.