The 100

Badet

Clarke
Hon hade förlorat 17 av sina egna krigare, men hon var fortfarande glad av att så många av hennes soldater överlevt. Alla hade gått tillbaka till lägret och de flesta hade gått tidigt till sängs, men hon satt kvar vid lägerelden och stirrade blankt in i den. Hon hade dödat 9 jordlingar och efter varje död bad hon en tyst bön för dess själ. Egentligen trodde hon inte på någon himmel eller någon gud, men hon trodde att själen kunde leva vidare bland dem levande.
"Clarke?" Finn kom fram och satte sig i tystnad bredvid henne på trästocken. Hon sa inget och det gjorde han inte heller, men dem båda förstod att den andre tänkte över dagen som gått. Clarke visste att Finn hatade våld och hon var inte så säker på att han kunnat döda någon idag, men hon är iallafall glad över att han överlevt.

Bellamy
När dem kom tillbaka till lägret så var Clarke och Finn dem enda som var vakna. Han var precis på väg att gå och göra dem sällskap vid elden då Murphy tog tag i hans arm.
"Bell, du måste tvätta dig." Murphy tittade på honom med sina kristall blå ögon, men när Bellamy tittade tillbaka så såg han inte gnistan som alltid fanns i Murphys ögon när dem tittade på varandra. Bellamy drog handen längst pannan och kände blodet ifrån jordlingen under sina fingrar. Egentligen brydde han sig inte att han var täckt av blod, men han ville inte avskärma Murphy mer än vad han redan verkade göra.
"Du måste också tvätta dig." Sa Bellamy och tittade på Murphys ansikte som var täckt i hans eget blod.
Murphy log retsamt och gnistan i hans ögon var tillbaka.
"Sist den i!" Skrek Murphy så högt han vågade utan att väcka alla andra i byn, innan han sprang ner i riktning mot sjön med Bellamy i hälarna.
När dem kom ner till sjön så var månen de enda ljus som fanns. Dem båda började ta av sig skorna och jackorna som var täckta av kvistar och löv för att få en kamouflage liknade känsla. Bellamy var snabb av med alla kläder och han dök i det svala men lite kyliga vattnet.
Han kom upp från ytan och drog händerna genom de öron långa halvt lockiga håret. "Jag vann!" Skrek han och tittade upp mot sten stranden där Murphy stod med kläderna på.
"Grattis!" Murphy klappade händerna ironisk och log mot Bellamy.
"Varför har du fortfarande kläderna på?" Sa Bellamy nyfiket och tittade upp mot stranden.
"Det är för kallt." Murphy började vada ut lite försiktigt men med kläderna fortfarande på, och Bellamy kunde se att Murphy ljög. För varje gång han ljög så blinkade hans höger öga till och hans fingrar gjorde rivmärken i händerna. Men Bellamy ville inte fråga mer, Murphy ljög säkert av en anledning så istället för att säga något mer så sprang han emot John, kastade sig på honom och drog ner han i vatten. Murphy for upp i ett skrik och tittade argt på Bellamy som också flöt upp till ytan innan han började skratta och skvätta vatten på honom. Bellamy skrattade också innan han stänkte vatten tillbaka.

Murphy
De höll på att busa i vattnet ända till solen gick upp och dem båda vadade tillbaka till stranden och la sig på stenarna för att torka i morgons solens strålar. Kläderna var blöta och kalla, men Murphy ville fortfarande inte ta av sig dem.
"Du borde ta av dig så att du inte blir sjuk." Sa Bellamy och syftade på Murphys kläder.
"Det gör inget."
"Det gör det väll, ta av dem."
"Du vill bara se mig naken." Flinade Murphy mot Bellamy som rodnade till.
"Nej det är för ditt eget bästa."
"Haha, som att du bryr dig om mitt bästa."
"Det har jag alltid gjort och det vet du." Svarade Bellamy med seriös röst.
"Okej visst." Murphy reste sig motvilligt upp och tog av sig byxorna, men när han skulle ta av sig tröjan så började han tveka.

Bellamy
Han försökte att inte titta på Murphy när han tog av sig, men det var svårt. När han var påväg att ta av sig tröjan så såg Bellamy hur han tvekande innan han snabbt drog av den.
Så fort Murphy släppte ner tröjan på marken kunde Bellamy se långa vita ärr som täckte hans rygg. Murphy vände sig om med bröstkorgen mot Bellamy och han såg resten av Murphys ärr som liknande bränn sår, men så fort Bellamy mötte Murphys blick så vände han bort huvudet.

Murphy
Han kunde känna Bellamys blickar då han tog av sig tröjan. Förut hade han känt sig smickrad, men nu skämdes han bara över sin ärrade kropp. Det enda som han inte skämdes för vad varg tatueringen han hade på sitt högra bröst. Murphy försökte dölja sin kropp medan han snabbt gick mot Bellamy och la sig bredvid honom på den plats han legat tidigare.
"Gör inte så där." Sa Bellamy och drog bort Murphys arm som skyddade en av de största ärret.
"Vad?"
"Göm inte din kropp."
Murphy visste inte vad han skulle svara så han sa inget alls.
"Förlåt" sa Bellamy till slut då han inte fått någon svar från Murphy.
"För vad?" Murphy tittade på Bellamy och han kunde se hur det plågade honom.
"För ärren.."
"Det var inte du som gjorde dem." Murphy tittade fortfarande på Bellamy som fortfarande låg vänt med ansiktet mot solen.
"Men jag lämnade dig, jag borde ha stannat..." Bellamy vände sig mot Murphy och han kunde se hur Bellamys bruna ögon fylldes med tårar.
"Du visste inte att dem skulle komma." Sa Murphy och försökte le medan han sträckte fram handen och torkade bort en av Bellamys tårar som vandrade ner längst hans kind. Murphy hade aldrig sett Bellamy såhär sårbar och han visste inte vad han skulle ta sig till, men ändå var han tacksam över att Bellamy brydde sig.
"Det gör inget." Sa Murphy och såg hur Bellamy slappnade av över förlåtelsen han fått.
"Vad gör ni?" Finn kom ner springandes från sluten och dem både reste sig snabbt upp, Murphy ryckte snabbt åt dig kläderna och Bellamy torkade snabbt bort sina tårar.
"Inget." Stammade Murphy fram medan han trängde sig i sina byxor och tröja.
"Vi ska ha minnesstund nu och alla väntar på Varghjärta." Murphy tittade frågande på Finn.
"Archer vill ha dig där." Förklarade han och Murphy nickade samtidigt som han knäppte byxorna innan han drog handen genom håret och började gå tillbaka mot lägret med Finn och Bellamy i hälarna.
"Vad gjorde ni här nere?" Hörde han Finn fråga Bellamy.
"Badade, vad såg det ut som?" Han hade fått tillbaka din dryga ton och Murphy log för sig själv över att Finn aldrig skulle få veta att Bellamy hade en svag punkt.