The 100

Tappad

Bellamy
Han såg hur en vakt tog handen på Oktavias axel, men innan vakten han gripa henne så kastade hon honom över sin axel och ner på backen. Ett till antal vakter gick i anfall mot henne och varje vakt som någonsin la en hand på henne hamnade på backen med en duns. Han blev både stolt och förvånad över hennes krigsskicklighet och han antog att det var Lincoln som låg bakom det.
"Oktavia!" Han sprang till henne och slog till en vakt som kom in framför honom.
"Vi måste dra!" Sa han när han kom fram till henne och hon nickade. Han tog i hennes arm samtidigt som dem började springa mot skogen.
"Stanna, annars så skjuter vi!" Skrek en vakt bakom dem och de båda stannade och sträckte upp armarna. Dem stod med ryggen emot vakten och kunde inte se hur många de var.
Plötsligt hörde dem ett duns och ett lättare skrik. Dem båda vände sig om och såg hur Murphy slagit ner vakten som hotat att skjuta dem.
"Stå inte bara där och glo, spring!" Murphy skrek åt dem att röra sig framåt och de båda började snubbla in mot skogen. Bellamy brydde sig inte om att titta bak utan tänkte bara på att han skulle in i skogen innan de fick fler vakter på sig.
"Är du okej?" Dem kom in putsande i skogen där dem möttes av Lincoln.
"Jo." Hon nickade innan hon kramade om honom.
"Jag hade tänkt komma fram, men du skötte det rätt så bra." Sa Lincoln och log innan han pussade henne.
"Jag har blivit tränad av den bäste." Hon log åt Lincoln innan hon gick ifrån hans armar och tittade på Bellamy.
"Vars är Murphy?" Bellamy tittade sig skräckslaget omkring efter något spår av Murphy men han var borta.
"Kan han ha blivit tagen?" Frågade Lincoln och tittade ut mot ängen.
"Jag tittade aldrig bak.." Bellamy sa förtvivlat och tog sig för ansiktet.
"Han är säkert okej, Bell."
"Ja, han är en jordling så jag tror han hittade någon väg ut." Fyllde Lincoln i, men Bellamy trodde inte på deras ord.
"Vi måste ändå gå ifall om dem kommer tillbaka." Oktavia stoppade en hand på hans axel och han nickade. Han visste att det inte var någon idé att gå tillbaka för att om Murphy hade lyckas fly hade de inte hjälpt någon om de blivit tillfångatagna.

Murphy
Han snubblade fram längst skogen i hopp om att hitta dem andra innan vakterna gjorde det. Han hade blivit avskärd ifrån Bellamy och Oktavia så han hade blivit tvungen att byta riktning. Han var dock inte säker på vars Bellamy och Oktavia sprungit in men han visste att det tagit den nordliga skogen. Det kändes som att han hade vandrat i skogen i flera timmar, men solen stod fortfarande mitt på himlen så han kan inte ha gått i mer än en timme.
"Hej." Han vände sig om och fick se en tjej i hans ålder med råttfärgad hår stå gömd bakom ett träd.
"Kommer du från arken?" Frågade han. Murphy kunde inte alla namn av alla 100 ungdomarna men han kunde gissa att hon rymt.
"Vi landade med the 100."
"Vi?" Hon steg fram med dussin ungdomar bakom sig som också gömde sig bland träden.
"Jag är Harper."
"Murphy."
"Vi stod i kanten av folkmassan för våra föräldrar var inte med på något av droppskeppen och vi var precis på väg mot jordlingarnas läger när vi hörde Jahas order så då sprang vi."
"Hur många är ni?"
"Tretton."
"Okej det är bra." Sa han bara och nickade åt ungdomarna medan han tänkte.
"Har ni sett några andra ungdomar här?" Han frågade flickan som hette Harper och hon skakade på huvudet.
"Vet du vilket håll jordlingarnas läger ligger åt?" Han vände sig runt om och granskade skogen bara för att inse att han hade ingen aning om vilket håll han kommit ifrån eller vilket håll lägret låg mot.
"Verkar inte som det." Sa han och ryckte på axlarna i frustration och förtvivlan.

Clarke
Så fort Jaha hade utropad ordern så hade hon desperat försökt att ta sig längre ut i skogen men två vakter hade varit på henne och det hade inte spelat roll hur mycket hon än sprakade, vakterna släppte inte taget. Dem drog henne in till en av droppskeppen och kastade in henne där med resten av ungdomarna. Det var mörkt och kvavt i droppskeppen och hon hörde hur ungdomarna snyftade eller pratade med varandra i frustration, som deras ledare borde hon väll säga något? Kanske lugna dem? Ljuga och säga att allt kommer att lösa sig? Att alla kommer överleva? Men hon visste att några av brotten som dessa ungdomar gjort aldrig skulle bli förlåtna för Jaha såg kriminella som förrädare. Och förrädare hotade honom.
Dörren öppnades än en gång och två ungdomar kastades in, det var först då hon hörde dem prata med varandra som hon hörde att det var Finn och Reaven . Hon tvekade först om hon skulle gå fram men tillslut så intalade hon sig att Finn bara var en kompis.
"Finn?"
"Clarke!" Han vände sig om och kramade henne, hon blev chockad av kramen och att skilja från Reavens ansikte blev hon lika chockad.
"Varför åkte hon in?" Sa Clarke och tittade på Reaven, hon hade ju inte blivit tagen för nått kriminellt, förutom rymdvandringen som Finn tagit på sig.
"För att hon slog till en vakt när dem skulle ta mig."
"Ingen tar på dig förutom jag." Svarade hon skämtsamt och log mot honom med stora vita tänder. Clarke nickade bara. När Finn märkte att hon inte skulle säga något så bytte han snabbt samtalsämne.
"Du ska väll säga något?"
"Till vem?"
"Ungdomarna, du är deras ledare Clarke och dem behöver dig."
"Jaha är deras ledare."
"Han gav orden att stoppa in oss i ett droppskepp innan han ens varit på jorden i 5 minuter. Han är inte deras ledare, du är!" Hon tog till sig Finns ord, men hon visste inte vad hon skulle säga till ungdomarna för själv hade hon inget hopp kvar heller.