Bellamy
Han satt uppe i en av träden där han hade öppen utsikt över ängen, runt om honom satt andra jordlingar i trädet med en pilbåge i handen och spanade ut mot horisonten. Han började bli nervös, inte för hans egenskull men för dem andra ungdomarna som skulle slås nere på marken. Han hade försökt övertala Oktavia dagen innan att hon skulle stanna med dem sjuka och gamla men hon hade vägrat tvärt. Han hade tänkt binda fast henne vid ett träd om de behövdes men då hade Lincoln kommit och sagt att han skulle skydda Oktavia med sitt liv. Han ville inte lita på jordlingen men det gjorde han, Lincoln var säkert ett bättre skydd än vad han själv någonsin skulle vara.
Murphy
"Är du redo?" Archer kom fram till honom där han stod vid ett träd en bit bort från ängen med dem andra krigarna några meter ifrån honom.
Murphy nickade som svar och tittade upp på Archer som såg ut över horisonten.
"När anfaller vi?" Frågade Murphy och greppade om spjutet som låg vilande mot trädet.
"När vi hör krigstonen!" Sa Archer och vände sig om mot Murphy och stoppade en hand på hans axel.
"De kommer att gå bra." Sa han och tittade på Murphy, och John kunde se hans vänliga ögon under all krigsmålning. Han hade också fått sitt ansikte målat med färgerna vit och svart. Hans nerver hade börjat släppa och han kände faktiskt en iver över att få börja kriga och ta ut sin ilska.
Clarke
"Jag är med dig hela tiden." Hon stoppade en hand på Finns axel som log nervös. Han hade inte kunnat sova i natt så han hade hållit Clarke vaken under hela natten. Hon kunde se att kriget skrämde honom och hon blev orolig för att han inte skulle kunna försvara sig själv om det skulle komma till den stunden. Hon visste att om han skulle få bestämma skulle de ha pratat ut i stället med deras högsta ledare så att alla kunde leva i fred tillsammans, men det funkade tyvärr inte så.
Överperspektiv
Krigs hornet tjöt i följd av krigarna från örnens vrål som kom ekande öve ängen och krigarna från vargarna spände varje muskel i kroppen. Som planerat sprang ett 50 tals krigare ut för att möta örnens argsinta soldater, de kom i fram precis i rättan tid för att vända sig om och få dem att följa efter. Med andan i halsen sprang dem så fort de kunde in bland skogen där de gömde sig mellan träden. Det dröjde inte många sekunder innan den första jordlingen fastnade i en av fällorna och hans själ lämnade honom i det öppna såret där spjutet satt in borrat. En efter en fastnade dem i de olika fällorna i försök att fly, och antalet krigare minskade hela tiden.
När den sista fällan tog sitt offer så jublade vargarna sin vinst sång och klappade varandra på axlarna, kanske skulle de ha en chans ändå. Men deras jubel tystnade då en av vakterna som satt i trädet skrek och pekade emot horisonten. Där kunde man se hur en armé med stora och argsinta krigare kom marscherade och klumpen i halsen växte sig större.
"Förbered er för att gå ut på kigsfälltet!" Skrek Archer som stod på en sten mitt i klungan av jordlingar.
"Idag slås vi för våra döda, idag slås vi för våra levande och IDAG SLÅS VI FÖR VÅR FRAMTID!" Jubel ekade från jordlingarna som höjde sina vapen mot Archer innan de samlade sig och gick tillsammans ut på ängen för att möta framtiden.
En efter en föll soldaterna efter för döden, både från vargens sida och från örnens sida. Striden pågick hela dagen och hela kvällen, men när natten började gå mot till sitt slut så var örnen i underläge och valde att kapitulera, vargarna hade vunnit!
Muprhy
Han torkade bort blodet från spjutet med hjälp av mossa från marken och putsade ut. Han hade skött sig bra, enligt Archer som hela tiden hade granskat honom i kriget. Hans nervositet hade släppts så fort hans spjutspets genomborrade den första kroppen. Han tyckte inte om att döda, men i detta krig såg han inget annat val än att vara tvungen att ta ett annat liv.
Han var en bit efter klungan av överlevande som stöttade varandra i sin väg tillbaka mot sitt hem då han fick ett slag emot huvudet och föll mot backen. Så fort hans kropp nuddade kvistarna vände han sig om så att han låg på rygg, men innan han hann resa sig upp kastade sig en örn soldat över honom och tryckte kniven mot hans hals. Soldaten höll fast Murphys armar med hjälp av benen och tryckte hela sin kroppsvikt mot Murphys bröst så att han fick svårt att andas. Han kämpade sig förgäves med benen för att slå sig fri, men utan resultat.
Murphy knep ihop munnen och tittade upp på jordlingen som var täckt av blod och lera. Han stirrade argsint tillbaka medan han började prata på ett annat språk samtidigt som han spottade på Muprhy.
"Jag förstår inte!" Sa Murphy frustrerad och försökte använda huvudet för att slå till jordlingen.
"Skriker du, så dör du!" Sa jordlingen och flinade åt Murphy samtidigt som han tryckte åt kniven lite extra och Murphy kunde känna bladet mot sin blodådra.
"Vad vill du?" Direkt Muprhy ställde frågan så kände han sig dum, jordlingen skulle antigen ta honom till hans läget och låta dem tortera honom tills han berättade allt han visste om vargarna eller så skulle han döda honom här och nu. Varför hamnade han hela tiden i sånna här situationer? Där han behövs räddas!
"Trevligt att du frågar!" Sa jordlingen och flinade.
"Ni dödade nyss nästan alla av mina bröder och systrar! Och du frågar mig vad jag vill!?" Fortsatte han och man kunde inte misstolka ilskan i hans röst.
"Det var ni som startade det här jävla kriget!" Svarade Murphy frustrerad och sparkade med benen så mycket det gick!
"Och nu ska vi avsluta det!"
Jordlingen reste sig på fötter och drog upp Murphy i kragen samtidigt som han hade kniven mot strupen.
"Dina skosnören!" Sa Murphy och tittade ner på jordlingerns skor.
"Va?" Jordlingen tittade ner på hans skor och Murphy såg sin chans. Han armbågade honom i magen och medan jordlingen vek sig så knäade Murphy honom mellan benen innan han sträckte sig mot sitt spjut och började springa i riktning mot lägret. Murphy hade övervägt att döda mannen direkt på plats, men han ville inte döda i onödan, och han hade en känsla av att jordlingen inte var så dum så att han skulle följa efter, så Murphy fortsatte att jogga tillbaka mot lägret.
