Bellamy
Han kände hur något landade på hans mage och bröst korg och han reste sig snabbt upp med ett skrik. Innan Murphy hann säga godmorgon så hade han spruckit ut i ett gapskratt över Bellamys skrik.
Bellamy såg vad som Murphy hade slängt på honom, det var hans pilbåge. Han skämdes en aning över att han blivit så rädd men han skulle aldrig erkänna för någon att han hade skrikit.
"Trodde du att det var en jordling eller?" Frågade Murphy fortfarande full i skratt.
"Nej det gjorde jag inte, jag blev bara förvånad." Han var sur för att John lyckas skrämma honom och arg för att han inte visste hur han skulle reagera.
Murphy började lugna ner sig och han tog uppe bågen från marken och räckte över den till Bellamy.
"Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig."
"Du skrämde mig inte." Sa Bellamy, fortfarande lite sur över hela situationen.
"Sluta sura nu Bell och så går vi istället." Sa han och log.
"Jag ska inte säga till någon, jag lovar." Fortsatte han och höll upp händerna för att visa att han inte höll sina fingrar i kors. Bellamy muttrade bara lite, han trodde inte att någon egentligen skulle ta Murphy på allvar om han kom och sa att Bellamy hade blivit skrämd.
Murphy
Dem började gå, Bellamy med sin pilbåge och Murphy med sin kniv och spårkunskaper. Murphy kunde känna att något var fel med Bellamy, fast dem inte hade känt varandra i mer än tre dagar så var det något som störde honom.
"Hur är det?" Frågade han och tittade medlidande på Bellamy.
"Titta inte på mig så där." Bellamy fortsatte att gå utan att titta på Murphy när han pratade men hade ändå kunna känna Johns blickar.
"Hur då?"
"Som att något är fel."
"Är det de då?"
"Varför skulle jag säga det till dig, vi har bara känt varandra i tre dagar." Bellamy snäste åt honom och Murphy försökte dölja att orden sårade honom för han ville inte visa sig svag eller sina känslor som han höll på att utveckla för Bellamy.
"Kanske för att du inte har någon annan att säga det till." Sa han bara och fortsatte att gå bredvid Bell.
"Det är inget som är fel okej?"
"Om du inte vill berätta så fine." Murphy började bli lite sur åt Bellamys beteende, han hade ju velat att dem skulle ha det kul tillsammans istället för att bråka.
Clarke
"Clarke?" Hon höll på att plocka några blåa bär ute i skogen men nog nära lägret så att hon kunde se det, när hon kände en hand på sin axel.
"Aa" sa hon och vände sig om och såg hur en tjej med brunt långt lockigt hår stod framför henne och såg ut att vara i kanske 14-15 års åldern.
"Jag heter Oktavia och är Bellamys lilla syster." Fortsatte hon och tittade sig oroligt omkring, rädd ifall någon jordling skulle komma.
"Finn berätta att jag skulle prata med dig för att du hade varit uppe sen tidigt morgon och plockat bär så du kanske visste något." Hon lät spänd och orolig på rösten när hon fortsatte att prata med snabbt tempo.
"Min bror gick ut med en annan kille i morse och jaga, men dem har inte kommit tillbaka än och vi hade världens bråk igår och fast jag är arg på honom så vill jag ha honom här." Clarke blev förvånad över hur öppen Oktavia var men hon blev också orolig varför de inte hade kommit tillbaka. Visst hon kände dem inte så väl, men dem hade gett dem färsk kött i två dagar och eftersom att hon kände ett ansvar för ungdomarna så blev hon orolig. Dessutom så skulle solen snart gå ner och för att ha varit ute sen tidig morgon för att jaga så borde dem varit tillbaka vid det här laget.
"Kan du hjälpa mig bära korgarna med blåbären tillbaka till lägret så ser vi då hur vi ska göra." Clarke försökte låta så lugn som möjligt, men hon kunde inte sluta känna ett ansvar för alla och så läge hon levde skulle hon aldrig låta något hända dem.
Dem blev upp mötta av Finn som hjälpte dem med korgarna och bar in dem i mathyddan som dem byggt av trä och där dem förvarade sin mat. Tidigare dag efter att dem fått reda på att de inte längre var ensamma på jorden så hade Clarke tagit sig tid till att dela upp uppgifter mellan ungdomarna, så att dem hade hyddor för alla, stängsel runt om lägret, nyare kläder som dem höll på att göra av sätena som fanns i dropp skeppet.
Dem återvann även bältena och använde dem som rep och band till ryggsäckar. Hon hade blivit riktigt stolt både över sig själv och andra då hon såg hur alla hjälpte till och samarbetade, men rädslan på andra sidan stängslet fanns fortfarande kvar i lägret. Hon ställde ner den sista korgen i hyddan och gick ut för att samla alla.
Det tog inte lång tid förrän alla stod i en klunga runt om henne och hon började prata.
"I morse gick två av oss ut från lägret för att jaga, Bellamy och Murphy.
Dem har fortfarande inte kommit tillbaka och eftersom att solen snart går ner så måste vi leta efter dom." Hon kunde höra missnöjet från ungdomarna över att dem var tvungna att gå utan för stängslet.
"Jag behöver några frivilliga som följer med ut och letar!" Hon höjde tonen så att alla skulle höra, men hon fick inget svar.
"Jag följer" sa en glad röst och hon kände igen den på Finn. Han steg fram från gruppen och ställde sig bredvid henne, samma gjorde Oktavia. Clarke tittade sig runt om för att se om någon annan hade tänkt tanken på att hjälpa deras kamrater. Hon tittade på Oktavia som såg besviken ut för att ingen ville hjälpa henne hitta sin bror, men Clarke kunde inte tvinga någon att hjälpa till och det visste hon.
"Okej men då blir det vi tre då." Sa hon och tittade på Finn och Oktavia som nickade.
"Medans vi är borta vill jag att ni fortsätter att tillverka vapnen, försök ta metaller från droppskeppet!" Hon såg många nickningar innan hon fortsatte.
"Och om vi inte kommer tillbaka så får ni klarar er själva." Mer kom hon inte på att säga innan ungdomarna drog tillbaka för att jobba med sin uppgift.
"Vi kan följa med." Kom två pojkar emot dem och sa. En av dem var en asiat kille med svart hår och spinkig uppbyggnad, den andre hade skyddsglasögon på sitt bruna hår och ett vänligt leende på läpparna.
"Desto fler dessutom bättre" sa Finn och räckte ut handen till pojkarna för att presentera sig.
"Monty, expert på växter och teknik"Sa den asiatiska killen och hon förstod att han då vuxit upp med föräldrar som var trädgårdsmästare och tekniker.
"Jasper, dynamit" sa den brunhårig killen och log.
"Dynamit?" Frågade Oktavia.
"Min pappa och mamma gjorde pistol skott och allt som har med krut att göra."
"Jaha" sa hon.
"Ni då?" Sa Jasper.
"Vad är ni expert på" fyllde Monty in.
"Inget" sa Finn.
"Växte upp utan föräldrar." Sa han och log lite sorgset. Clarke kände en skuld av att hon inte vetat om det.
"Inget här heller." Sa Oktavia och log.
"Du är hon som gömde sig under golvet va?" Sa Jasper och spärrade upp sina ögon fascinerade.
"Jo" hon fnittrade lite och rodnade över Jaspers reaktion.
"Och du då Clarke, vad är du expert på?"
"Sjukvård, men jag hann aldrig ta min examen." Hon hade inte tänkt på sjukvården sedan hon hade kommit ner på jorden, men hon hade varit riktigt besviken på sig själv för att hon inte avslutat sin utbildning och för att hon svikit sin mamma.
"Då är man ju trygg om man nu skulle bli skjuten." Sa Jasper och log åt henne innan dem gick ut genom grinden för att leta reda på deras vänner.
