Clarke
Droppskeppen hade landat på en äng och de var precis intill varandra så att de bildade ett ända stort rymdskepp. Så fort det lämnade skogen så sprang barn mot sina föräldrar och föräldrar mot sin barn. Hon kunde se lyckan i deras ansikten när dem fick hålla om en familjemedlem för första gången på länge. Hon gick bland ungdomarna och log åt dem medan hon sökte efter sin förälder. Plötsligt hörde hon en kvinnlig röst som skrek hennes namn och hon tittade upp mot en av droppskeppen där en kvinna i 40års åldern med blont och lite grått hår steg ut ur. Det tog inte många sekunder innan hon såg att det var hennes mamma.
"Mamma!" Hon började springa och hon kände tårarna av glädje bränna under ögonlocken. När hon kom fram så slog hennes mamma armarna om henne och Clarke kände igen den välbekanta lukten av Abby.
"Jag har varit så orolig." Sa Abby samtidigt som hon pussade Clarke på pannan.
"Varför dröjde ni så länge?" Sa Clarke och tittade på sin mamma efter någon förklaring, men hon skakade bara på huvudet. Clarke hann inte svara på några frågor innan Jaha dök upp bredvid Abby.
"Tack Clarke för att du har tagit hand om ungdomarna, men nu tar jag över!" Hans stämma var mörk och bestämd, men det var något i den som fick Clarke att rysa till av obehag.
"Jag vill gärna fortsätta att leda dem."
"Du är bara ett barn." Spottade Jaha ut med sin vanliga snobbiga ton. Clarke började bli irriterad och hon tittade på sin mor för att få stöd men Abby nickade bara medbestämmande.
Clarke blev frustrerad över att hennes mamma inte tagit hennes sida, och som den barnunge hon tydligen var så gick hon därifrån med arga steg.
När hon hade gått en bit fick hon syn på Finn och hon skulle precis ropa hans namn då en tjej med brunt långt hår slängde armarna om honom. Hon kände sig ännu mer sårad och arg att hon gick rakt ut i skogen och satte sig tvärt ner på en sten.
Bellamy
"Finns det någon du väntar på?" Bellamy tittade på Murphy som såg ut över folkmässan av barn och vuxna.
"Inte direkt, själv då?"
"Nä, mamma dog för några år sen och pappa har jag aldrig träffat."
"Synd."
"Jo, men jag har ju Oktavia." Han hade sett sin syster hänga med Lincoln en hel del och han gissade att dem var tillsammans. Murphy svarade inte utan pillade bara på sin tröja medan han sökte av massan av människor.
"Vem letar du efter?" Bellamy tittade åter igen på honom.
"Ingen.."
"Varför säger du aldrig saker direkt?"
"För det finns inget viktigt i dem."
"Allt du säger är viktigt."
"Okej, min mamma."
"Va?"
"Jag letar efter min mamma, men jag tror inte hon kom med."
"Varför inte? Och varför har du inte nämnt henne?"
"Hon är liksom inte värd att nämna." Sa Murphy och ryckte på axlarna.
"Hon kan inte vara så hemskt."
"Nä antar att de finns värre."
"Vad är det hon är beroende av?"
"Hur vet du att hon är beroende av något."
"Man skäms ofta då det handlar om ett missbruk och från att tolka din rynka mellan ögonbrynen samtidigt som du letar så tror jag hon är en ganska grov missbrukare.
Murphy nickade, "Alkohol. Eller som hon brukade säga, jag är beroende av livet!"
"Låter skoj."
"Inte direkt, hon var en våldsam och känslosam alkoholist och hon gjorde vad som helst för att få tag på alkohol. En gång försökte hon till och med sälja mina skolböcker och mig för att få tag på pengar."
"Lyckades hon?"
"Haha nä, men nästan. Pappa kom precis hem från jobbet då hon hade tänkt ge bort mig och mina skolböcker."
"Hur gammal var du?"
"Nio. Sen åkte min pappa in för stöld och blev utsvävad några dagar senare, mamma drack ännu mer och tillslut blev jag flyttad till barnhemmet och det var där jag började slås för att dölja min läggning." Murphy flinade, men Bellamy kunde se att Murphy inte skämtade om det han berättade och Bellamy trodde att Murphy gick runt och bar på mycket undangömd smärta.
"Har du fått mycket styrk för att du är gay?" Frågade Bellamy tveksamt och granskade Murphys ansikte efter en reaktion.
"Lite, men det var inte alla som trodde att jag var det." "Men jag antar att du hade det lätt?"
"Med vad?"
"Ditt kärleksliv, du hade säkert många brudar på arken va?"
Bellamy blev tyst en stund och tvekade om han skulle berätta allt för Murphy.
"Jag har faktiskt aldrig varit med en tjej ." Murphy tittade chockat på Bellamy innan han fortsatte.
"Jag var så upptagen med att ta hand om Oktavia att jag aldrig tänkte på tjejer."
"Så du har aldrig kysst någon heller?"
"Nån har jag väll kysst men det har bara varit lite snabbt och så, men jag är inte gay."
"Hur vet du det?"
"Jag bara vet det."
"Man kan vara bi också."
"Men jag är inte det, okej?"
"Visst."
Bellamy visste att han inte var gay eller bi för den delen, han gillade tjejer inte killar, men Murphy gjorde det svårt att bara hålla sig till ett kön.
Murphy
Han hatade att Bellamy låg i förnekelse över sin läggning men han orkade inte pressa det ur honom heller.
Han började tänka på sin mamma när han tittade ut över folkmässan. Han hade inga bra minnen med henne, men han trodde inte heller att hon kommit med på någon av droppskeppen, men än en gång hon var som en kackerlacka. Hur många gånger man än försökte döda henne så fortsatte hon att komma tillbaka. När han precis skannat av området för sista gången fick han se en kvinna med trassligt hår och slitna kläder. Hennes gångstil var vinglig då hon gick in i människorna bredvid henne.
"Hon är här."
"Vem?"
"Min mamma."
"Vars är hon?"
"Ser du hon som snart är på väg att ramla?"
"Ja?"
"Det är min alkoholiserade mamma."
"Vill du gå ner och hälsa?"
"Nä inte än."
"Okej då stannar vi här, det verkar ändå som att Jaha är på väg att hålla ett tal."
"Är så glad att han inte är ledare över mig längre."
"Men du ska väll fortfarande döda honom, du lovade." Bellamy log på skämt mot Murphy.
"Jo efter jag blivit ledare för vargklanen." "Eller tidigare, om det går för långsamt."
"Jag är på." Dem nickade båda mot varandra innan de började lyssna på kanslern Jahas tal."
"Jag har nu fått ner er på jorden och vi är dem första människorna här efter kärnvapen kriget som utplånade all mänsklighet!"
"Vet han inte om jordlingarna?" Viskade Bellamy till Murphy.
"Nä tydligen inte, men vilken chock han kommer få när han får reda på att det finns vildsinta krigare här nere." Sa Murphy och log stolt.
Jaha fortsatte sitt tal.
"Jag ska leda er till framgång och storhet för vi ska överleva här nere! Men först för att vara på den säkra sidan så ska alla kriminella ungdomar stängas in för att sedan var och en få en rättegång och för att se om ni får gå fria eller om ni blir hängda för ert brott!" Publiken blev chockade och både Bellamy och Murphy hörde snyftningar och skrik.
"VAKTER, ta dem nu!" Vakterna som hade blivit nerskickade tillsammans med kanselern började gå längst ungdomarna och plockade dem en efter en. De skiljde de "bra" ungdomarna från de "dåliga" genom de grå armbanden som de alla hade på sig. Murphy hade tagit av sitt armband när han blev en jordling men han såg på Bellamys handled och där var den fortfarande kvar.
"Du måste ta av dig ditt armband, annars kommer du bli dömd."
"Men jag kan fortfarande bli frigiven."
"Du försökte döda Jaha, jag tror han gärna vill se dig dö." Murphy såg hur Bellamy fylldes med sträck och dem båda började leta desperat efter något att bryta upp den med.
"Dem kommer." Bellamy lät skärrad när han tittade åt vakternas håll som var på väg mot dem.
"Vi måste springa!"
"Men Oktavia då?" Sa Bellamy och stannade upp. Murphy kom ihåg att hon åkt in för att hon var född men han hade ingen aning om kanslern skulle skona hennes liv eller inte.
"Vi kan hämta henne sen."
"Nej jag kan inte lämna henne!" Bellamy vände sig från Murphy och började leta efter hans syster.
Bellamy
Om han bara kunde hitta sin syster så vet han att hon hade följt med honom, för om han kände henne rätt så hade hon lämnat Lincoln utanför lägret ifall att vakterna bara skulle börja skjuta helvilt.
"Oktavia?" Han försökte ropa i folkmassan, men hela tiden avbröts hans rop av skrik och snyftningar när ungdomarna blev tagna en efter en. Vissa försökte göra motstånd medan andra bara följde med. Bellamy lyckades undvika vakterna en efter en och tillslut så kunde han se en flicka med lika brunt och lockigt hår som honom som stod och tittade sig förvirrat runt om. När hon vände ansiktet mot honom så såg han att det var Oktavia så han sprang det snabbaste han kunde för att hinna före vakterna.
