Bellamy
Han hade kommit tillbaka till lägret precis innan det blivit mörkt men nu höll det på att ljusna och han hade fortfarande inte sett skymten av Murphy och en klump växte sakta i hans mage. Hade han varit för hårt mot Murphy? Han gillade ju honom, men inte på det sättet, eller? Hans tankar och känslor gjorde honom förvirrad och arg och han visste inte vad han skulle ta sig till. Foten hade iallafall som tur blivit bättre och han kunde gå hyfsat normalt nu så han hade tänkt gå ut till skogen och jaga, eller iallafall hämta hjorten som Murphy dödat men inte tagit tillbaka till lägret.
"Bellamy!" Clarke kom springande mot honom då han var på väg ut genom grinden.
"Vars ska du?" Frågade hon när hon kom fram till honom.
"Hämta hjorten som Murphy dödade igår."
"Okej, kan jag följa med en bit."
"Visst, vad ska du göra i skogen?"
"Hitta Hannas mördare!" Bellamy visste att en tjej hade dött men inte att hon blivit mördad.
"Vars har du din pojkvän?" Frågade Bellamy Clarke.
"Han är inte min pojkvän, men om du måste veta så sover han." Sa hon och stängde grinden bakom dem medan de började gå.
"Vars har du din prins då?" Frågade hon med ett flin och armbågade honom lite lätt i sidan. Bellamy kände inte för att tänka på Murphy så han svarade inte. Efter ett tag av tystnad och Clarkes egna reflektioner så utbrast hon instället i egna frågor om vad Murphy var.
"Bellamy, vars är Murphy? Jag såg inte honom i lägret." Hon lät orolig och han kände sig orolig, om inte ens Clarke hade sett honom.
"JAG VET INTE!" Röt han åt henne utan att tänka efter.
"Oj förlåt då." Sa hon och lyfte upp händerna i en gest för att visa att hon inte menade något illa. Efter en timmes promenad kom de fram till gläntan där han och Murphy kysst 24 timmar tidigare. Hjorten låg kvar på samma ställe, men Murphy var inte kvar och orolighets känslan växte ännu större.
"Han är borta." Sa Bellamy förtvivlad.
"Nä den ligger ju där." Hon pekade på hjorten som låg framför dem.
"Inte hjorten, Murphy!"
"Men du sa ju att du inte visste vars han var."
"Jag lämnade honom här igår men jag har inte sett honom sen dess."
"Lämnade du honom själv i skogen!?" Frågade hon och tittade chockad på Bellamy som skämdes att han återigen låtit Murphy försvinna.
"Ja!"
"Vars såg du honom absolut sist?Vilken plats?"
"Där borta vid trädet." Han pekade på trädet där han sist sett Murphy sitta med huvudet i knät. Hon gick fram och granskade marken.
Clarke
Hon kunde se att Murphy suttit här en längre period men det syntes inga spår på att han rest sig och gått mot lägret för då hade han tagit med sig hjorten också. Hon hukade sig ner och drog handen längst marken, den var sval vilket betydde att han gått därifrån ett bra tag sedan. Hon kände vidare på marken och stötte på något metallisk. Hon lyfte upp det samtidigt som hon reste sig upp, det var en kniv.
"Det är Murphys kniv." Hörde hon hur Bellamy flämtade till bakom henne och hon vände sig om och tittade på honom.
"Han gick inte här ifrån frivilligt, han blev kidnappad!" Sa hon och tittade på Bellamy.
Murphy
"SLÄPP NER MIG!" Skrek han för hundrade gången samtidigt som han sprakade med benen där de höll i honom. Han hade en tygpåse på huvudet och bundna fötter medan de bar honom i hans fötter och armar.
Han hade aldrig sett dem komma, innan han märkte det så var dem redan på honom. Han hade försökt att låta kaxig men rädslan grävde sig djup ner i ryggmärgen och han visste inte vad han skulle ta sig till.
Efter timmars av vandring kändes det som, kastade det ner honom och utan att ta av påsen över huvudet eller binda upp hans händer och fötter så gick det sin väg.
Bellamy
"Vi måste gå efter honom." Sa han desperat och tittade på Clarke.
"Det finns inget vi kan göra, jag är ledsen Bellamy men vi kan inte leta när det snart är mörkt." Hon tog honom på armen och tittade medlidande på honom.
"Vi kan inte bara överge en av våra egna!"
"Det ska vi inte, men vi kan inte bara rusa in hos jordlingarna och be dem släppa vår vän."
"Vad ska vi göra då?" Sa han förtvivlat.
"Vi ska träna!"
"För vad?"
"Krig!"
Murphy
Han hörde ur en trädörr öppnade men han kunde fortfarande in se något i mörket. Han kände hur två armar plockade upp honom och ställde Murphy på hans ben så gott det gick. Någon ryckte av honom tygpåsen och han blinkade för att vänja ögonen vid ljuset vilket tydde på att han legat i huset under hela natten.
"Släpp mig." Sa han och försökte slå sig fri från jordlingarna som höll i honom i varsin arm, men de svarade bara på ett annat språk. Fan om de inte kunde förstå honom då skulle han aldrig kunna ta sig därifrån.
"Dina vänner förbereder för krig." Han tittade upp på jordlingen som stod framför honom, chockad över att han kunde förstå honom. Jordlingen var en man och såg ut att vara i 30års åldern och hade hade ett antal ärr i ansiktet som var målat med en svart färg och han såg riktigt läskig ut.
"Nej det gör dem inte alls!"
"Ljug inte!" Han fick ett knytnäve från jordlingen i ansiktet och han kände blodsmaken i munnen.
"Jag vet inte vad du snackar om!" Sa han och spottade ut blod på jordlingen. Han blev arg och slog Murphy i magen istället för i ansiktet och han vek sig dubbelt då han kände smärtan. De två jordlingarna som stod bredvid honom plockade upp Murphy som en fjäder från backen och tvingade honom att stå.
"Du ska berätta allt som vi behöver veta!"
"Och annars?"Sa Murphy med den drygaste rösten han kunde. Jordlingen svarade inte så Murphy fortsatte.
"Dödar ni mig?" Han drog upp mungiporna för att visa att han inte brydde sig.
"Gör det, jag bryr mig inte om jag dör." Sa han och granskade rummet som de var i.
"Vi ska inte döda dig, vi ska bara skada dig riktigt, riktigt illa." Sa jordlingen och nickade åt de andra att släppa honom så att han föll till det hårda jordglovet innan de gick och smällde igen dörren. Murphy lutade huvudet mot golvet och blundade, han önskade att de dödat honom redan då de hittat honom.
