Murphy
"Jonathan! Vakna!" Han öppnade ögonlocken så gott det gick och såg hur Archer stod lutad framför honom med en olycklig min.
"Vad gjorde ni vid vårt läger om de nu fanns minor där?" Frågade Murphy med en svag röst.
"Vi skulle ge er ledare ett förslag."
"Vad för förslag?"
"Dem skulle få dig mot att de lämnade området."
"Det skulle dem aldrig gå med på." Sa Murphy och slöt ögonen igen utan någon kraft att hålla dem öppna.
"Vi hann aldrig komma så långt innan mina första män klev på minorna."
"Är dina soldater kvar där?"
"Nä jag var tvungen att dra dem tillbaka." Murphy nickade bara till svar.
"Ledare!" Vakten öppnade dörren.
"Du behövs här ute!" Sa han och tittade på Archer som stod böjd över Murphy.
"Okej jag kommer!" Han reste sig upp och Murphy var åter själv indränkt i sitt eget blod.
Clarke
"Det funkar!" Skrek hon och ungdomarna jublade, jordlingarna drog sig tillbaka och det var precis i tid, deras minor hade tagit slut.
"Clarke!" Bellamy kom gående mot grinden med resten av ungdomarna bakom sig. Han vinkade och såg riktigt munter ut för en gångs skull.
Hon gick ner från stegen och såg hur Finn kom springandes mot henne och innan hon visste ordet av det hade han slutit sina armar runt henne och lyft upp Clarke i en kram.
"Vi överlevde vårt första krig." Han stoppade ner henne och hon såg i ögonvrån hur Bellamy dök upp bredvid dem.
"Det är något skumt på gång." Sa han och såg återigen misstänksam ut.
"Dem gav upp, vi vann!" Sa Finn.
"Med en sån stor armé. Varför bara ge upp? De är så mycket bättre än oss på närkamp och det borde dem veta." Sa han och tittade upp på Clarke som funderade.
"Jag vet faktiskt inte vad som hände med dem, men vi lever och det är något vi måste vara tacksamma för."
"För nu ja, hur länge dröjer det innan de kommer tillbaka och då vi inte längre har några minor som kan försvara oss?"
"Vi har fortfarande vapen." Sa Finn.
"Ja men vi har inte hunnit träna på att skjuta i rörelse, jordlingarna kommer ju inte stå stilla när vi ska skjuta dem." Sa Bellamy, de båda lät irriterade och Clarke kunde höra att det var frustrerade över hela situationen. Hon visste faktiskt inte varför jordlingarna hade dragit tillbaka och hon ville tror att de hade vunnit men någon inom henne sa att det inte var så enkelt.
"Vi måste komma på hur vi ska göra nu." Sa hon och tittade på Finn och Bellamy.
"Jag tycker vi går efter dem!" Sa Bellamy och Finn tittade missnöjt på honom.
"Jag tycker vi ska fortsätta leva som innan." Sa Finn och det var Bellamys tur att titta missnöjt på honom.
"Ingen av era planer är bra nog."
"Tack för den då." Sa Finn och stoppade armarna i kors.
"Det är något som är fel och jag känner det, därför är ingen av era idéer ett självklart val." Sa hon och granskade dem båda som blängde på hennes som småbarn som inte fick sin vilja igenom.
"Hey! Dem är här!" Skrek en kille som stod vid vaktposten på stegen och pekade ut mot skogen.
"Och det har med sig en pojke!" Och mer han killen inte skrika innan en pil kom farande och träffade killen i huvudet och han for baklänges ner på backen med blod sipprade ut ur pannan.
Murphy
Archer öppnade dörren och gick fram till Murphy där han låg på marken.
"Här." Archer gav honom en vattenmugg och räckte den till Murphy, men då han inte kunde ta den så hällde Archer i honom lite vatten åt gången istället.
"Tack." Sa Murphy när han drog bort vattenmuggen.
"Du måste överleva."
"Varför?" Sa Murphy och tittade upp mot Archer med trötta ögon.
"Jag måste rädda mitt folk och då behövs du!" Archer tittade ner i backen som att han skämdes och Muprhy såg en sida han aldrig sett hos ledaren under de dagar han varit här.
"Ska jag få åka hem?" Murphy log kraftlöst mot Archer.
"Tyvärr pojk, men jag måste göra vad som är bäst för min stam." Murphy tittade på honom med ett frågetecken i ansiktet.
"Ledaren för den största klanen fick höra att vi hade en fånge från himmelfolket, alltså dig. Och de erbjöd ett erbjudande jag måste ta." Archer mötte inte hans blick så Murphy lyfte lite på huvudet för att få Archer att titta på honom.
"Du ska ge mig till dem?" Sa han innan han inte orkade lyfta upp huvudet längre och la sig ner igen.
"Förlåt, jag hade hellre haft dig här."
"Varför?"
"Du påminner mig om min son." Murphy hann inte fråga vad det var med hans son innan Archer fortsatte.
"Han var i din ålder när det hände och lika envis och dryg som du." Archer tittade på Murphy som låg nästan medvetslös på golvet.
"Han vart för arrogant och trodde att han var oövervinnerlig så en dag så steg han över gränsen till den största stammen och det tog honom. I dagar kunde vi höra hans skrik, men så en dag så slutade det. Men när jag den morgonen kom ut genom dörren så var hans huvud avkapat och uppstoppat på en pinne och hans kropp låg livlös bredvid." Nu var det Murphys tur att titta medlidande på jordlingarnas ledare men han kände fortfarande en rädsla över vad de andra jordlingarna kunde göra mot honom som skulle vara värre än de han redan genomlidit.
"Det är okej, du kan ge mig till de andra. Jag hade gått dit själv men som du ser så funkar inte det." Han försökte resa sig upp för femte gången men ramlade som vanligt ner igen.
"Förlåt Jonathan." Murphy kom inte ihåg mer än att han fick ett slag i huvudet och förlorade medvetandet.
