The 100

Pojkvän

Murphy
"Nej, han är min pojkvän!" Kunde han höra hur Bellamy sa till Archer och ett hopp tändes inom honom. Men han visste inte om Bellamy bara sa så för att han hade dålig samvete eller för att han menade det, men oavsett vilket så kunde inte Murphy lyfta huvudet, han var helt mörbultad och kände inget längre. Han försökte röra lite på sig men det gick inte och hans kroppsdelar ville inte lyda.
"Archer..." Viskade han, men det hördes knappt.
"Archer.." Provade han igen, och ljudet blev lite högre stämma men inte nog högt.
"Ledaren?" Sa en av vakterna som höll i honom.
"Vad?" Archer kom fram till dem och ställde sig framför dem, så Bellamy och Clarke inte kunde se eller höra vad de sa.
"Fången frågade efter dig." Fortsatte vakten och Archer böjde sig ner för att komma i ögonhöjd med den hängande Murphy.
"Jonathan, hur mår du?"
"Jag har en deal till dig.." Stammade han fram.
"Låt höra."
"Vi hjälper dig att besegra de andra jordlingarna!" Sa han och hostade fram blod.
"Mot vad?"
"Att jag får gå till mitt hem!"
"Hur ska vi kunna lita på er? Ni kanske   slaktar oss istället!"
"Om jag stannar." Var det enda orden han fick fram medan han tittade upp på Archer.
"Hur menar du?"
"Jag stannar hos er, och om inte ungdomarna krigar åt er så får ni döda mig." Sa han och slöt ögonen för att vila.
"Er ledare var på väg att låta dig dö för att dem skulle bo kvar på samma ställe, jag tror inte hon skulle riskera liv för ett krig som inte är hennes!"
"Hon måste.. Snälla Archer jag vet inte hur mycket jag orkar mer, för min talan åt mig och säg att det var jag som kom på förslaget, de kommer lyssna."
"Jag hoppas det!" Sa Archer och reste sig upp.

Clarke
Archer kom tillbaka och stod nu närmare än tidigare men med fortfarande ett avstånd på tre meter.
"Vi har ett sista förslag!"
"Jag har sagt att vi inte lämnar det här stället!" Hon kände Bellamys hatfulla blickar men hon var tvungen att hålla ut tills de från arken kom ner, vad skulle de tro om det upptäckte att vi var borta?
"Lyssna bara!" Hörde hon Bellamy viska till henne och hon nickade åt ledaren att prata.
"Det här förslaget kommer från Jonathan och jag pratar för honom." Hon kunde känna hur Bellamy frös till bredvid henne när han hörde Murphys namn.
"Vi är inte de enda klanerna här, och den största klanen är påväg att attackera oss snart då ni gjorde att jag förlorade hälften av mina män, så vi kan inte längre försvara oss! Er väns förlag är att om ni hjälper oss så låter vi er vara och han får gå."
"Hur vet vi att vi kan lita på er?" Frågade hon.
"Vi behåller Jonathan tills kriget är över, och vägrar ni slås så dör han tillsammans med oss alla!" Hon tänkte igenom alternativen och hon hittade inget bättre än att det förslag som ledaren nu gett dem, men hon var ändå extremt misstänksam. Det skulle sammarbeta med jordlingarna för att besegra andra jordlingar annars skulle de döda Murphy och vi skulle mest troligt dö också.
"Okej!" Hon gick fram några steg och räckte ut handen mot Archer som tog den.
"När börjar vi?" Frågade hon när han släppte hennes hand.
"Nu, ni behöver träna bättre på närkamp!"
"Har du övervakat oss?" Frågade Bellamy som kom fram.
Archer nickade.
"Du kan få en stund med din pojkvän om du vill." Sa Archer och tittade på Bellamy som nickade sakta.

Bellamy
Han kunde inte tro sina öron när Archer sa att han skulle få hålla Murphy i sina armar igen fast det bara skulle vara i någon stund. Archer steg åt sidan och Bellamy sprang till Murphy, när han kom fram så släppte jordlingarnas hans armar och Murphy föll i hans famn.
"John?" Viskade han medan han strök det bruna, smutsiga och blodiga håret från hans ansikte.
"Bell!" Murphy tittade upp på honom med ett sönderslaget ansikte, hans läppar hade jack, hans ögon var blodsprängda och från resten av ansiktet sipprade det blod ut från vad som såg ut som knivsår.
Bellamy satt på backen med den ärrade Murphy i sitt knä och kämpade med att hålla tillbaka tårarna, men de var svårt och tillslut föll dem ner för hans kinder.
"Det är okej." Sa Murphy och sträckte ut armen för att röra vid Bellamys ansikte som för att kolla om det var verkligt.
"Förlåt."
"Det gör inget, det är bara några skråmor, man måste ju skydda drottning." Sa Murphy och försökte le men Bellamy kunde se att det gjorde ont.
"Så jag är din pojkvän nu?" Sa Murphy och fick upp mungiporna lite i ett skämtsamt flin.
"Förstör inte det här nu John, jag vet inte hur jag känner!" Bellamy var förvirrad, han hade aldrig brytt sig om någon såhär mycket men han kunde ändå inte tänka sig själv som bög, det var han inte. Han tittade ner på Murphy som såg sårad ut.
"Det är okej Bell, jag ska slippa ge dig de tankar." "Vakter?" Fick han ur sig men ingen kom.
"Archer?" Skrek han till samtidig som han spottade blod och försökte ta sig upp, Bellamy blev rädd och försökte hjälpa Murphy upp men då slet han bara bort armen med den ork han fortfarande hade.
"Archer?" Skrek Murphy till igen och Bellamy backade i rädsla över hur hemsk Murphy såg ut.
"Vad är det Jonathan?"
"Jag vill åka hem."
"Du är ju här nu." Sa Archer och tittade på Murphy med frågade ögon.
"Jag vill till din by." Sa Murphy och tittade förtvivlat på Archer.
"Snälla ta mig härifrån!"
"Okej grabben, vi går!" Archer plockade upp Murphy i sina armar och vände sig om till Clarke. Bellamy fick inte fram ett ord när han såg hur Murphy slöt ögonen i sorg hos den store mannen.
"Dem här tre soldaterna kommer hjälpa er att träna, när det är dags så kommer ni." Sa Archer och vände sig till Clarke.
"När vet vi när det är dags?"
"Det vet ni när det händer!" Sa Archer innan han vände sig om och började gå med den skadade Murphy i famnen.
Bellamy kände sig hemsk, han förstörde allt han rörde och Murphy hade fått lida för alla beslut han tagit.

Murphy
När han låg i Archers armar kunde han se hur Bellamy stod kvar alldeles förstörd och Murphy bestämde sig att Bellamy var död för honom, samma gällde för de andra. Han skulle bli en jordling och aldrig skulle han låta sig känna något igen, för det gjorde ondare än att få hundra slag i magen.