The 100

Guldgruvan

Bellamy
När Bellamy vaknade såg han hur Murphy låg en bit bort men ändå nog nära att om Bellamy skulle räcka ut armen så skulle han nå pojken och han kände en lättnad strömma genom hans kropp. Han satte sig upp och tittade på Murphy som låg utsprid med både armar och ben och Bellamy kände en skuld över att han varit så taskig dagen före. John hade ju varit den enda som brytt sig om honom och han hade inte ens brytt sig att fråga om hans liv, sen hade han pratat skit bakom hans rygg också.

Utan att hejda sig räckte Bellamy ut handen mot Murphy och strök honom längst armen samtidigt som han viskade: "John, förlåt för att jag lät dig springa iväg." Innan han la sig ner igen och åter somnade.

Clarke
Hon hade sett hur Murphy hade legat gömd vid norra stängslet och hon blev glad för Bellamys skull att Murphy hade kommit tillbaka. Hon förstod att Murphy inte ville bli sedd så hon vände mot väderberget så att han kunde smita igenom stängslet utan att behöva oroa sig, men efter dem kommit en bit bort och hon var säker på att Murphy gått igenom så vände hon om och sprang mot norr.
"Vad gör du?"
"Jag sprang lite fel." Hon tittade på Finn och log lite.
"Okej prinsessan, efter dig." Sa han och log tillbaka.

Dem kom fram till en sten dörr när solen låg som högst på dagen, vilket skulle tyda på att de hade gott om tid till att ta med sig några saker hem, om det fanns kvar.
Byggnaden har stått i över 100 år och det finns säkert någon som har hunnit tagit sakerna som finns där inne.
"Tror du det bor någon där? Jordlingarna kanske." Frågade Finn nervös samtidigt som han fumlade med blicken.

"Nej, det ser ganska så obebodd ut. " sa hon och stärkte sig mot handtaget. Hon fattade tag i dörrens handtag med båda händerna och drog, men dörren rubbades inte.
"Den har klarat ett kärnvapen krig, jag tror det klarar oss då." Sa Finn bakom henne.
"Den måste gå och öppna på något sätt." Hon släppte handtaget och tittade sig runt om i hopp om att hitta något att bryta upp dörren med.
"Prova mitt spjut." Finn räckte henne spjutet och hon tog det. Hon stoppade in spjutspetsen vid sidan av handtaget och tryckte till, men den var svår rubbad.

"Här låt mig försök." Finn steg förbi henne och tryckte allt vad han hade och sakta gick dörren på gläns och ett moln av damm strömmande mot dem.
"Den har då inte använt på flera 100 år iallafall." Sa Finn och hostade i armvecket pågrund av allt damm.
"Tog du med dig ficklamporna?"
"Här." Finn räckte över henne en och hon tände den samtidigt som hon gick in i stenhuset.
"Vi skyndar oss." Sa hon och rös till, de skulle aldrig klara sig om jordlingarna beslutade sig för att anfalla nu.
Det var fortfarande damm i luften och hon använde sin fria hand för att fäkta bort den utan något vidare resultat. Desto längre in de kom desto svårare blev det att urskilja konturer i mörkret fast de hade ficklamporna till hjälp.
"Kolla här." Sa Finn och sparkade till en tunna som rafflade till.

"Öppna den" sa hon och riktade ficklampan mot tunnan så att Finn skulle se vars han kunde öppna den.
"Du vet, du får gärna göra det om du känner för det."
"Öppna den bara" Han drog händerna längst sidan på tunnan för att hitta något grepp men det hela tog för långt tid så Clarke drog upp tunnan med hjälp av spjutet som hon tog upp från backen.

Till deras förväntningar var lådan fylld med orangea räddnings filtar och ett hopp tändes i dem båda. De lyste vidare med ficklamporna och fick se ännu fler tunnor. En efter en öppnade de dem och blev aldrig besvikna, det fanns pistoler, gevär, filtar, väskor, kläder, vattenflaskor, skor, tält, sjukvårdsväska och de fanns till och med böcker. Hennes ögon tändes med ett ljus när hon drog fingrarna längst med bokens rygg och en behaglig rysning for igenom hennes kropp.
"Vi tar och packar några saker i väskan och tar det vi kan bära." Sa hon och tog tag i en väska och började packa.
"Men vi kan inte få med allt, det är hur mycket som helst."
"Vi tar med oss fler imorgon och tar resten då, det blir snart mörkt."

Efter att de packat och tagit allt de kunde bära så stängde dem noga dörren och började gå tillbaka till lägret bara för att finna det i kaos.