The 100

Tortyr

Murphy
I flera dagar att de försökt tvinga ut information från honom, men han hade ingen. Murphy visste inte att ungdomarna höll på att förbereda för krig, men tydligen visste jordlingarna och ledaren som hette Archer det.
Murphy trodde att jordlingarna ljög för att få honom att prata men han sa aldrig något och det straffade sig.
Varje dag hade det torterat honom med något nytt, han hade fått sina naglar plockade, han hade blivit dränkt i vatten tills han trodde att han skulle drunkna, de har bränt honom med eld och metaller, det har slagit honom tills han inte kunnat resa sig upp och det hade skärt honom med knivar. Men aldrig sa han något, det enda han kunde tänka på var Bellamy. Men då natten kom så önskade sig Murphy inget annat hellre än att slutna ögonen för alltid och aldrig öppna dem igen.

Clarke
"SIKTA!" Skrek hon åt ungdomarna som höll i varsin vapen för att träna för kriget som snart skulle komma.
"SKJUT!" Ungdomarna sköt och hon tittade på träden som de alla prickade .
"Mycket bra!" Sa hon och tittade på ungdomarna som hade blivit allt bättre med tiden. Det hade tränat i en vecka, och hon försökte komma på en plan för att vinna kriget mot jordlingarna utan någon framgång.
"Här kommer mer skott, prinsessan." Sa Finn och ställde ner en låda med skott. Jasper och Monty tillverkade ännu mer skott med hjälp av krut som det hittat i skeppets motorer så att det kunde träna.
"Hur går det för dem?" Frågade Clarke.
"Det jobbar på de snabbast dem kan."
"Okej bra."
"Tror du vi kan vinna?" Frågade han nervöst och tittade på ungdomarna som tränade.
"Vi får hoppas på det." "Hur går det för Bellamy?"
"Han kör hårt med både ungdomarna och han själv." Bellamy hade anmält sig att träna på närkamp och de enda stunderna han vilade var då han skulle äta eller sova lite, annars så tränade han bara. Clarke måste erkänna att hon var orolig för honom, han hade tagit kidnappningen av Murphy ganska hårt och det hade varit en utmaning att hålla tillbaka honom från att gå ut efter jordlingarna.
"Monty hittade brännväska under motorn så vi måste säga till ungdomarna att vara försiktiga." Sa Finn, och Clarke kom plötsligt på en plan.
"Vi ska göra minor."
"Va?"
"Säg till Monty och Jasper att ta ut brännväskan under motorerna och fråga om de kan göra minor som vi kan lägga för att försvara lägret!"
"Okej prinsessan." Sa Finn och försvann mot hyddan där Monty och Jasper höll på att göra så många skott det kunde i timmen.

Bellamy
"Slå mig!" Sa han till en tjej som stod framför honom.
"Så hårt du kan." Hon tog sats och slog honom i magen det hårdaste hon kunde.
"Bra mycket bra."
"Ta tag i mig och försök slå ner mig." Hon gjorde ett av greppen som han lärt henne och han ramlade ner på backen.
"Mycket bra!" Han såg hur hon log och han kände sig stolt över att hon lärt sig något.
"Du kan vila." Flickan nickade och gick och satte sig medan hon tittade på hur de andra ungdomarna tränade.
Han gick förbi och rättade till ungdomarna som tränade medan han granskade skogen efter fiender.
Det hjälpte att träna ungdomarna, han glömde bort sin ilska över jordlingarna och han kunde släppa skulden över Murphy en stund. Han hade velat gå ut och ta tillbaka Murphy så fort han märkt att han var borta men Clarke hade nästan dragit honom tillbaka och sagt att det var dumdristigt. Han visste att han säkert själv skulle bli tillfångatagen men bara tanken på att Murphy satt där i deras by alldeles ensam, om han nu levde. Bellamy skakade ifrån sig känslan av att Murphy kunde vara död, han måste leva. Bellamy ångrade att han hade knuffat undan Murphy när han kysst honom och han skulle göra allt för att ha John i sina armar. Han sjönk ner på en sten i sina tankar och kämpade för att hålla tårarna borta.

Ett hornljud lät och ungdomarna tittade skräckslaget på varandra, Bellamy hoppade upp på fötterna och bad ungdomarna att ställa sig hukade på ett led bakom honom. Han var tvungen att ta dem tillbaka lägret, han började gå så hukad han kunde i skogen och hela tiden med blicken tittade runt om honom. Plötsligt hörde han hornet igen och det lät närmare den här gången. Han vinkade till ungdomarna att gömma sig bakom buskarna. Han tittade upp och såg hur en armé av människor började gå i riktning mot lägret. Det var jordlingarna, dem var här!

Clarke
"Skynda!!" Skrek hon åt Monty och Jasper som var utanför stängslet och satte minor. Det hade hört hornljudet och visste att det var jordlingarna som var påväg.
"Vi gör så gott vi kan." Skrek Monty skräckslagen tillbaka. Clarke kunde se hur det rörde sig i skogen och hon skulle precis säga åt dem att komma in.
"Klar!" Skrek Jasper och de började springa mot stängslet, medan två pilar for flygande precis vid deras huvuden. Så fort de kom innanför murarna så stängde två ungdomarna dörrarna, nu var det bråttom tänkte hon. Bellamy hade inte kommit tillbaka med hälften av ungdomarna och hon kunde bara hoppas att de var okej, utan dem skulle det vara helt chanslösa.
"TA ERA VAPEN OCH SPRING TILL ERA POSTAR!" Skrek hon och tonåringarna fick fart på benen. Hon gick ner från stegen som låg lutad över stängslet och gick i riktning mot vapenförrådet för att stoppa på sig vapen.
"Är de dags?" Finn kom joggande bredvid henne.
"Snart, säg till ungdomarna att hålla skotten, det får inte skjuta fören jordlingarna har tagit sig över minorna." Han nickade.
"Ska bli."
"Och du Finn, var försiktig!" Sa hon och tog tag i hans arm innan han skulle gå.
"Du med prinsessan." Hon nickade och släppte honom och styrde vidare mot vapenförrådet! Nu var de deras tur att bli jordlingar!!!

Murphy
"Vad händer där ute?" Han frågade vakten som vaktade honom och försökte reste sig upp så gott det gick, men han föll tillbaka till jordgolvet. Han hade ingen ork och hela honom var dränkt i hans eget blod, han trodde inte att han skulle överleva den här natten för allting gjorde så ont att han inte kände något längre. Hans känslor var skadade, hans naglar var borta, han hade stora brännmärken på kroppen och djupa knivsår, han hade trott att han egentligen skulle varit död för länge sen men Archer hade haft rätt första gången de träffas. Det skulle aldrig döda honom, bara skada honom.
"Vad gör dem där ute?" Frågade han igen vakten igen med den lilla rösten han fick fram.
"Prata inte!" Jordlingen sparkade honom i magen och han började hosta blod.
"Fine du behöver inte säga något!" Murphy tittade upp på vakten med den argaste blickar han kunde fast hans röst lät svag.
"Prata inte, sa jag!" En till spark kom och Murphy tog sig för magen och slöt ögonen i smärta.
"Vad gör du vakt!?" Archer kom in genom dörren och såg på den liggande Murphy.
"Fången pratade!" Sa vakten i försvar.
"Han har ett namn!" Sa Archer. Murphy blev förvånad, de hade aldrig brytt sig om att fråga vad han hette.
"Vad heter du?" Frågade Archer. Murphy svarade inte.
"Lyft upp honom!" Vakten böjde sig ner och tog tag i Murphys båda armar och höll honom uppe så gått det gick, men Murphy hade ingen kraft i benen och huvudet lutade fram utan att han kunde lyfta upp det och titta på Archer.
"Jag frågar en gång till. Vad heter du?" Rösten var mildare nu på deras ledare och Murphy försökte titta upp på honom.
"Murphy."
"Förnamn?"
"Jonathan Murphy." Hann han säga innan han började hosta blod av ansträngningen han gjorde för att tala.
"Okej Jonathan, dina vänner har nu tränat en vecka med vapen som de inte behöver gå in i närkamp med." Murphy svarade inte, delvis för att han inte kunde och delvis för att han inte hade något att säga.
"Nyss så sprängdes flera av mina bästa soldater!"
"Va?" Fick Murphy fram.
"Dina vänner hade stoppat saker i marken som gjort att jag förlorat halva min armé."
"Minor."
"Vad sa du?"
"De har antagligen byggt minor."
"Då ska du berätta hur man slår av minor."
"Man kliver på dem."
"Du har fortfarande kvar din humor ser jag!" Archo slog till honom i magen och vakten tappade greppet då Murphy vek sig så han föll till den välbekanta marken.
"Ta upp han igen!" Den mildare rösten var som bortblåst och vakten plockade snabbt upp Murphy från backen.
"Jag vill inte göra dig illa mer, för jag är inte så säker på att du kommer överleva natten." Murphy kunde se en bit av medlidande när han tittade upp i Archers ögon.
"Jag vet faktiskt inte hur man slår av dem, jag visste inte ens att de hade byggt bomber." Sa han så gott det gick utan att hosta upp ännu mer blod.
"Mina soldater är därute och slås för vår ätt och ni ungdomar håller på att döda dem!"
"Vi ville aldrig starta ett krig! Det var ni som började."
"Det var ni som landade här, detta är vårt område!"
"Men då kan ni ju bara byta område!"
"Det går inte, för de andra klanerna äger de andra områdena. Och går vi in på deras område eller går dem in på vårt har vi rätt att döda."
"Det finns fler av er?"
"Vi är tio klaner här. Men det finns andra klaner på andra sidan floden."
"Och är alla lika hårda som er."
"Värre!" Archer satte sig på en pall som fanns i rummet och nickade åt vakten att ta fram en pall åt Murphy och sedan gå. John försökte att sitta så rakt som det gick men det slutade med att han ramlade ner.
"Jag tror jag föredrar marken." Hostade Murphy fram.
"Dödar ni fler av mina män kommer vi aldrig att kunna försvar oss mot de andra. Märker dem att vi är hälften så många som de kommer dem inte att tveka att attackera vårt läger. Och som ledare kan jag inte låta det hända!" Murphy klarade inte av att lyssna mer så han slöt ögonen för vad han trodde var den sista gången.