Murphy
"Hej." Sa en av pojkarna som satt bredvid honom och räckte ut handen.
"Jag heter Milo." Sa pojken som hade blont hår med lockar i nacken och ljusblåa ögon som tittade vänligt och nyfiket på Murphy. Han tog Milos hand och skakade den.
"Dem skadade dig ganska mycket va?" Sa han och log medan han fortfarande tittade vänligt på Murphy. Han var förvånad och visste inte hur han skulle bete sig. Han hade aldrig trott att jordlingarna var vänliga, han hade mest sett dem som monster.
"Jag är okej." Sa Murphy och log tillbaka medan han kände sig som en tönt.
"Jag tycker dränkningen är värst." Sa Milo och ruskade på sig i obehag.
"Jag är inte det största beundraren av vatten direkt."
"Har ni varit med om det där?" Han syftade på tortyren.
"Nä bara dränkningen, det sker samtidigt som vi lär oss simma."
"Så ni kan simma?" Sa Murphy och tittade storögt på honom.
"Jag kanske lär dig någon gång, rymdpojke." Sa Milo och log stort.
"Men jag kommer inte och räddar dig om du håller på att drunkna." Fortsatte han fortfarande med ett leende på läpparna.
"Haha, jag klarar nog det."
"Vi lär väl se." Sa Milo och slog till lite lätt på Murphys arm, flörtade han med honom? Det var något nytt, förut var det alltid Jonathan som tog det första steget.
"Föresten, detta är Sally." En tjej med långt rött hår tittade fram bakom Milos axel och räckte fram handen åt Murphy med ett leende på läpparna.
"Och detta är Charles." En pojke med glasögon på näsan och kort hår räckte fram handen mot Muprhy, men när Murphy räckte fram sin så tog Charles den och granskade hans hand.
"Förlåt för det där, han gillar fakta och sånt trams." Sa Milo och höjde på ögonbrynet mot Charles.
"Det är inte trams!" Svarade pojken lite tvärt och Murphy tog tillbaka sin hand.
"Jag ville se om han har samma sorts hud som oss."
"Varför skulle han inte ha det?" Sa Milo och tittade undrade på pojken med glasögon.
"Han borde ha en högre halt av radioaktiv strålning än vad vi har."
"Okej..?" Sa Milo.
"Det betyder att han har ett bättre immun försvar än oss." Han fick ingen reaktion från Milo som betydde att han inte fattade så Charles suckade.
"När dem levde uppe i rymden så utsattes dem för mer radioaktiv strålning än vad som finns på jorden vilket betyder att dem tål detta klimat bättre än oss, det är därför dem inte heller har blivit sjuka av alla bär och växter dem ätit." Sa Charles innan han vände om till det andra ungdomarna som verkade mer intresserade än vad dem var.
"Vars har han fått tag på glasögonen?" Frågade Murphy och tittade på Charles som ivrigt försökte förklara rymden för de andra ungdomarna.
"Allting förstördes inte under kriget så det finns fortfarande saker kvar från tidigare generationer."
"Jaha."
"Prova det här!" Milo räckte honom en mugg med vätska i, men Murphy tvekade att dricka.
"Vi har inte tänkt förgifta dig dummer." Sa Milo i ett skämtsamt flin.
"Man kan aldrig vara på den säkra sidan." Sa Murphy
"Men drick inte all.." Mer han Milo inte säga innan Murphy hade svept i sig allt på en gång.
Det brändes i halsen och han försökte spotta ut det han inte hunnit svälja.
"Vad var det där?" Sa han mellan harklingarna och Milo bara skrattade åt honom och hans misslyckade försök till att dricka.
"Vodka. Det är härligt gammalt sprit från våra farfäder, det gillade tydligen sånt här, men det tog slut för nått tag sen så de äldre i stammen försöker göra mer." Sa Milo och flinade åt Murphy som rynkade på näsan.
"Det smakar inge vidare."
"Du vänjer dig efter en stund." Sa han och dunkade vänligt Murphy i ryggen medan han vände sig mot elden och Jonathan kunde se hur hans guldlockar lyste i mörkret.
Bellamy
Han försökte sluta att tänka på Murphy men hela tiden så tappade han koncentrationen på träningen och fick slag som han enkelt hade kunnat undvika.
"Kom igen nu Bell." Viskade Oktavia i hans höra innan hon skuttade vidare för att tittade på när Lincoln tränade. Han förstod redan första dagen de träffat jordlingarna att Oktavia skulle bli förtjust i pojken. Bellamy tyckte att han var för ung för att kunna alla de grepp han faktiskt kunde, men tydligen så hade jordlingarna ett annat synsätt på uppfostran.
"Slå till mig igen!" Sa Indra och tittade stängt på honom. Han släppte tankarna på Murphy och ställde sig i anfalls position och försökte slå till Indra som bara blockerade varenda slag han gav.
"Försvara först, anfall sedan!" Sa hon missnöjt och tittade på honom innan hon slog honom med slag som han blockerade.
"Bättre!" Sa hon och rättade till hans axlar.
"Igen!" Han ställde fötterna och händerna i försvars position och han kunde känna hur lättare det blev.
Han började blockera och ge slag med mellanrum och tillslut så kändes det som en enda lång dans med vinden och fåglarnas kvitter som musik.
Clarke
"Följer du med ut och jagar, prinsessan?" Kom Finn upp från ingenstans med två spjut i handen.
"Visst, jag har ändå inget för mig." Sa hon och reste sig upp, glad över att ha något att göra.
När det hade gått ett tag beslutade sig Finn för att prata.
"Är du alltid så hemlighetsfull?"
"Jag är inte hemlighetsfull." Tittade hon på honom och sa.
"Men du berättar ju aldrig något."
"Det gör inte du heller."
"Om du frågar så berättar jag." Sa Finn och log.
"Okej." Sa hon och fortsatte i sina egna tankar.
"Får jag fråga något?"
"Ja, men inte för privat bara." Sa hon och log skämtsamt mot honom men ändå med ett allvar i ögonen.
"Okej, vad är din favorit färg?"
"Nä nu gick du över gränsen." Sa hon och han började skratta och det gjorde hon också.
"Men allvarligt, vad är den?" Finn skärpte till sig och tittade noga på henne.
"Grön, som skogen och växterna. Din då?"
"Orange, som solnedgången." Sa han och tittade åt horisonten där solen var påväg ner. Clarke granskade honom och hon såg att hans mörka raka hår hade blivit längre och smutsigare.
"Jag kan klippa håret på dig om du vill när vi kommer tillbaka."
"Ja tack så mycket det hade varit skönt att få bort det här från ansiktet." Sa han och tog tag i luggen och tittade missnöjt på den.
"Förresten.." Men innan han hann avsluta sin mening så hörde de hur en kvist bröts en bit bort och hur en skugga försvann från träden och utan att tveka sprang Clarke åt det håll som hon sett skuggan försvinna!
