The 100

Jorden

Detta är en Sci-fiction berättelse som är baserad på vissa delar från tv serien The 100.

Bakgrund:

För 97år sedan var världen med om ett kärnvapen krig som nästan utrotade all mänsklighet. Några människor lyckades dock ta sig upp till en rymdstation i rymden, Arken som den heter. Där levde dem under stränga regler, men nu håller Arken på att dö av syrebrist, så 100 kriminella ungdomar sänts ner till jorden på ett desperat uppdrag, men dem kommer att bli testade, både av varandra och av hemligheterna som jorden gömmer.

Murphy
"Släpp mig!!" Han fäktades med armarna i ett försök att slå sig fri från vakterna som höll i hans armar. Dörren till cellen öppnades och kanslern kom in, han stod med rak rygg och Murphy kunde se i den mörkhyade mannens ögon att han aldrig någonsin ångrat vad han gjort. Murphy hatade kanslern, det var han som hade dödat hans pappa för att ha stulit medicin.
"Ta det lugnt Jonatan Murphy."
"Ta det lugnt!?" Han började sparka mot vakterna och svära.
"DU DÖDADE MIN PAPPA!!" Skrek han.
"Han gjorde något olagligt." Sa kanslern fortfarande med lugnt röst.
"HAN HADE DÖTT UTAN DEM!"
"Han dog oavsett, en man mindre" Murphy visste inte vad han skulle göra så han skrek tills han kände elstöten från vaktens vapen och förlorade medvetandet.

Bellamy
"Bellamy Blake" En vakt steg in genom dörren till cellen med en metall liknade armband i handen.
"Räck ut din hand"
"Vad är det här?"
"Gör det inte svårare nu" vakten verkade otålig och han visade inge medlidande eller spår av att ge någon förklaring till vad som skulle hända. Bellamy var precis på väg att räcka fram handen till vakten men innan mannen skulle trä på metall armbandet slog Bellamy till honom i ansiktet och hann precis till dörren innan han fick en elchock från vakten utanför och han föll medvetslös ner på det kalla golvet.

Clarke
"DET ÄR INTE MIN TUR" "JAG FYLLER INTE 18 FÖRÄN OM TVÅ MÅNADER!" Skrek hon när hon såg vakten öppna dörren.
Vakten sa inget han gick bara fram mot henne med en beslutsam min och ett armband i handen. Hon visste vad det var för armband, hon själv hade varit med och skapat det. Armbandet var gjort för att kunna se och förklara livstecken. Men hon visste inte varför hon skulle ha det. Bortsett från vakten med armbandet kom det två vakter till in i den lilla cellen. Hon kände på sig vad som skulle hända men hon var inte redo för att dö än och i ett sista flykt försök knuffade hon undan den ena vakten, sparkade den andra vakten mellan benen och innan han med armbandet han reagera så slog hon honom i ansiktet och sprang sedan ut i korridoren. Hon stannade vid räcket utanför hennes cell och tittade ner, där såg hon hur andra ungdomar bars medvetslös ut ur sina celler och ut mot utgången.

"Hey, stanna!" Hon tittade åt höger och såg hur en vakt kom gående mot henne och utan att tänka vände hon sig åt vänster, men innan hon hann springa så befann hon sig i en välbekant famn, hennes mamma.
"Mamma vad händer?" Clarke kände att gråten inte var långt borta.
"Clarke" mamma lyfte upp hennes huvud och tittade henne i ögonen med gråt i rösten och med en bit av oro fortsatte hon.
"Ni blir nersända till jorden, alla 100."
Hon minns bara sedan smärtat från elstöten innan hon somnade i hennes mammas famn för vad hon trodde skulle vara sista gången.

Clarke
"Hey är du vaken?" Hon kände hur en hand skakade henne i axeln.
"Vi är på jorden" sa en upprymd och glad röst.
"Jag är Finn föresten." En pojke i kanske 16-17 års ålder stod framför henne. Hans mörka raka hår gick ner till axlarna och hans bruna ögon tittade på henne med nyfikenhet och förundran. Hon tittade ner i undran av vad som höll henne från att stiga upp och då såg Clarke att hon fortfarande var fastspänd i stolen. Hon tittade runt och upptäckte att alla andra stolar i droppskeppet var tomma och hon förstod att de andra redan måste ha gått av och undersökt jorden.

Hon längtade efter att få undersöka den själv men först måste hon ta sig ut.
"Vill du ha hjälp?" Frågade pojken som hette Finn.
"Nej, jag klara mig" snäste hon tillbaka. Hon knäppte upp selen och gick förbi Finn och ner för stegen.
"Okej, okej prinsessan ta det lugnt"
Hon ignorerade honom och när hon tog det sista steget på stegen så bländades hon av ljuset från solen och hon kunde kände dess värme på huden.
När hon närmade utgången till de nya livet så kunde hon höra alla ungdomar skrika ut sin glädje och hon kunde kända doften av blommorna och känna vinden i håret. För första gången så kände hon sig fri.