The 100

Lägerelden

Clarke
"Hur går det här bak, prinsessan?" Sa Finn som glidit tillbaka bredvid Clarke efter att ha bytt med Jasper som nu hjälpte Bellamy att gå.
"Sakta."
"Sakta vad?" Frågade han med en undrande min.
"Det är för mörk för att gå och med Bellamys fot kommer vi bli tvungna att slå läger i skogen."
"Med jordlingarna?" Skakade Finn till utan att förvända sig något svar.
"Vi vilar här under natten och så går vi vid första ljus." Sa hon och gruppen stannade, Jasper och Oktavia som vägrat lämna Bellamy sen dem blivit hittade satte ner Bellamy på en sten för att vila.

"Vi går och hämtar lite ved." Sa Jasper och Monty innan dem försvann in i skogens mörker.
"Gå bara inte för långt bort." Mumlade hon, delvis till dem men annars för att lunga sig själv.

När Monty och Jasper kom tillbaka med ved och brasan var igång så slog dem sig alla ner runt den medan deras blickar tittade runt om i skogen för att leta efter rörelse, men efter ett tag så tröttande dem alla på att leta efter fara.
"Du Clarke, du hann aldrig säga vad du åkte in för innan vi träffade dem här argumenterade grabbarna." Sa Jasper och riktade blicken mot Bellamy och sedan mot Murphy.

"Förräderi." Sa hon och tittade ner i marken samtidigt som hon i en nervös gest grävde upp lite jord med foten.
"Ursäkta, va?" Sa Jasper och tittade på henne och väntade på att hon skulle skratta och säga att hon skämtade.
"Verkar som att vår prinsessa var en riktig tuffing uppe på arken." Sa Finn och log mot Clarke som ignorerade honom.

"Min pappa var en av teknikerna som uppfann ett fel i syre systemet, arken var på väg att dö." Hon tystande en stund och tittade upp på ungdomarna som tittade fascinerade på hennes berättelse innan hon fortsatte.
"Han höll på att spela in ett meddelande till invånarna på arken då vakterna bröt in och tog honom. Någon hade skvallrat på vad han tänkt göra, men det var bara mamma och jag som visste om det."
"Dem dödade honom samma dag för att han inte skulle hitta ett annat sätt att varna invånarna för vad som skulle komma. Han fick inte ens en rättegång." Hon kände gråten i halsen, men hon hade bestämt sig för att inte gråta.
"Iallafall så skulle jag avsluta vad han hade påbörjat men jag hann aldrig innan dem tog mig också, och domen blev förräderi." Hon torkade bort en tår som var på väg innan någon hann se den och granskade de andras reaktioner, dem satt tysta till Bellamy valde att prata.
"Vad hände med din mamma."
"Hon är doktor och för värdefull, men ingen misstänkte henne så hon lever tror jag iallafall." Sa hon och tittade upp och mötte Bellamys blick som log med ett sorgset och medlidande leende.
"Hur länge har dem kvar?" Frågade Finn.
"2 månader."
"Så vi ska vara här i två månader innan dem pallar sina arslen hit och hjälper oss." Sa Monty och såg riktigt missnöjd ut.
"Dem kommer inte hjälpa oss pucko, så fort dem kommer ner här så kommer dem skjuta oss. Vi är kriminella minns du väll."
"Men kanslern sa ju att vi skulle bli benådade våra brott." Sa Jasper mer hoppfull än vad Monty såg ut att vara.
"Han ljuger, det gör han alltid." Sa Murphy från andra sidan elden och stirrade på sin kniv som han höll i handen.
"Jag litar inte heller på honom" sa Bellamy och tittade mot Murphy som tittade på honom och dem utbytte en blick som ingen annan hann märka.

Murphy
Han var trött och uttråkad över deras lilla små prat över elden, han fann den riktigt onödig. Men han hade användning av informationen som Clarke gav dem, för om invånarna kommer ner inom loppet av två månader så kommer kanslern Jaha vara på en av dem första droppskeppen och när han väl stoppar ner sina smutsiga fötter på jorden så börjar hämnden.
"Men det är en sak till.." Clarke började att prata och hon såg genast mycket ledsnare ut.
"Det finns inte nog med droppskepp till alla."
"Va?" Sa Jasper och såg helt förstörd ut.
"Det innebär ju att flera kommer att dö." Sa Monty och såg lika förstörd ut som Jasper.
Murphy antog att det var pågrund av deras familjer. För honom spelade det ingen roll, han hade ingen familj förutom sin mamma, men en ilska hade tänts inom honom och han längtade efter en hämnd på kanslern Jaha.

Bellamy
"Är du okej?" Han kände en hand på sin axel och såg att det var hans syster.
"Mm" nickade han och hon log till svar.
"Okej, jag tänkte sova nu och du borde också försöka få nån sömn så att du orkar morgondagen. Han nickade och såg hur hon gick en bit bort där hon la sig ner för att sova och där han kunde hålla ett öga på henne. Han hade inte tänkt sova utan istället hade han planer på att sitta uppe hela natten och vakta både sin syster och dem andra.

En efter en så somnade dem och tillslut var det bara han och Clarke kvar.
"Jag kan vakta om du vill sova." Sa han till Clarke som bara skakade på huvudet.
"Du behöver vila." Sa hon och tittade ner på hans fot.
"Jag vaktar hellre" sa han och tittade på Oktavia som låg och sov på en bedd av gräs och mossa.
"Då vaktar vi tillsammans då." Sa hon samtidigt som hon slängde in lite kvistar i elden för att hålla den levande.
"Verkar som det."
"Hur ont gör ankeln?"
"Det gör bara ont när jag stöter på den."
"Det bör ta en vecka innan du kan gå normalt igen."  Hon tittade på honom och granskade hans ansikte och han drog lite på läpparna i ett försök att inte verka som att han bryr sig, men det gjorde han. Han skulle inte kunna jaga på en vecka vilket skulle innebära att han inte heller skulle kunna hänga med Murphy och en känsla av besvikelse for igenom hans kropp fast han inte visste varför.
"Jaha.."
"Förlåt Bellamy jag är verkligen ledsen."
"Det var inte ditt fel." Hon svarade inte utan tittade bara in i elden och från månskenet ljus såg hon mycket vacker ut.
"Vad gjorde du för att hamna upp i en cell?" Frågade hon och tittade på Bellamy.
"Vill helst inte prata om det." Hon nickade i förståelse.
"Det är vackert här eller hur?" Hon tittade ut mot skogen och han nickade fast det var mer åt sig själv.
"Ni verkar komma bra överens." Fortsatte Clarke och prata medan hon tittade på Murphy för att syfta på att det var honom hon pratade om.
"Inte så värst."
"Jag skämtade" sa hon och log åt honom.
"Jaha"
"Varför umgås du med honom?"
"Vet inte han ville följa med och jaga men han är lite klängig." Bellamy menade inte att prata skit om Murphy för hur mycket han än låtsades att han inte gillade honom så brydde han sig ändå om pojken men han och Clarke hade äntligen fått ett samtals ämne som gick att prata om.
"Är inte han beroende av droger?"
"Va?"
"Ja jag hörde nå ungar som sa att han åkte in för att ha stulit narkotika." Han kunde inte tro det om Murphy men han visste inte vad han skulle säga.
"Jaha kanske därför han är så konstig då." Han log lite på läpparna för att visa att han skämtade.
"Vi har 99 kriminella ungdomar och en drogberoende, great team mot krigs människorna här nere." Till det svarade han inte, utan tittade bara ut i det tysta.

Dem sa inte så mycket efter det utan dem bestämde sig för att Bellamy skulle sova och sedan skulle Clarke väcka honom efter några timmar så skulle dem byta vakt post.
Han gick ner från stenen och hoppade på ett ben till ett lite mjukare ställe där han la sig ner, men innan han somnade så tittade han genom elden och såg hur Murphy låg på andra sidan och sov lugnt.