The 100

Dealen

Bellamy
Han sprang fram mot grinden och klättrade upp på stegen för att se om det var Murphy, men innan han hann stoppa upp huvudet över stängslet så drog Clarke ner honom.
"Vill du sluta som honom?" Hon pekade på pojken som låg på marken med uppspärrade ögon.
"Vi måste höra vad dem vill!" Fortsatte hon.
"Det vill döda oss, det vill döda Murphy!"
"Om det hade velat döda oss hade det attackerat!"
"Men de sköt ju honom! Det är krig! Clarke fattar du inte det! Först kan du inte tillåta mig att gå för att rädda Murphy sen så förklarar du krig och nu säger du att vi ska höra vad dem vill! Bestäm dig nån jävla gång." Sa han och tittade argt på Clarke och han kunde se en glimt av besvikelse i hennes ögon.
"Bellamy, lugna ner dig."
"Lugna ner mig?"
"Han kommer dö pågrund av mig! Jag lämnade honom där!" Bellamy sjönk ner till marken och kämpade för att hålla tillbaka alla känslor som vällde inom honom.
"Clarke, titta!" Finn stod lutad över pojken och drog ut pilen ut hans huvud.
"Det finns en lapp på pilen." Finn torkade av blodet på marken och tog av lappen från pilen och gav den till Clarke som läste högt.
"Vi vill prata med ledaren utanför stängslet. Du får ta med dig din livvakt men inga vapen, vi har ett förslag för er!"
"Du måste gå!" Sa Bellamy så fort Clarke läst upp brevet klart.
"Nej det är för riskabelt." Bröt Finn in.
"Hur ska du försvara dig om du inte har något vapen? Dessutom är dem en hel armé därute!" Fyllde Finn in för att få Clarke att stanna.
"Om inte du går så går jag!" Sa Bellamy stängt och tittade på Clarke för att mena att han menade allvar.
"Du är inte våran ledare, dessutom så hade du bara gjort det värre, om det är Muprhy därute så kommer du inte behärska dig!" Sa Finn.
"Jag kan visst behärska mig."
"Du är kär i Murphy så du hade flugit på jordlingarnas ledare och fått oss alla dödade." Bellamy flög över Finn och brottade ner honom.
"Jag är INTE kär i Murphy!"
"Nänä!" Sa Finn ironisk tillbaka och försökte slå till Bellamy, men han var starkare och höll Finn nere på backen.
"Sluta!" Röt Clarke till och tvingade upp Bellamy
"Jag möter dem!" Sa hon och Finns ansikte stelnade.
"Då följer jag med dig!" Sa både Bellamy och Finn samtidigt.
"Jag går själv!" Sa hon och plockade av sig vapnena som hon bar.
"Du kan bli dödad." Sa Finn.
"Om det är Murphy därute så har jag ett ansvar som er ledare att få honom hem säkert." Medan de hade grälat så hade ungdomarna samlat runt dem och tittade oroligt och förvirrade på varandra.
"Vi har fått ett brev från jordlingarna." Sa Clarke högt och vände sig mot ungdomarna.
"Dem vill att jag går och möter dem och det har jag tänkt göra. Om något går fel så måste ni vara beredda på att slåss, är det förstått?" Ungdomarna nickade förstående mot Clarke och hon vände sig om och började gå mot grinden. Bellamy gick ikapp henne.
"Snälla låt mig få följa." Sa han och tittade på henne.
"Det är för riskabelt. Du hörde vad Finn sa, du hade inte kunnat behärska dig." Sa hon och tittade medlidande på Bellamy.
"Jag lovar att jag ska behärska mig, jag måste få se honom, snälla!" Han såg hur hon funderade över alternativen tills hon tillslut nickade och han kände spänningen i kroppen över att få träffa Murphy, han hoppades att han är okej.

Clarke
Hon hade godkänt att Bellamy skulle få följa med, delvis för att hon inte ville gå ensam och delvis för att hon var skyldig honom att få träffa Murphy. Hon bad bara till mannen i månen att Murphy var okej och inte allt för skadad. Grinden öppnades och hon tittade sig bakom axeln och såg hur Finn stod förtvivlad en bit bort. Hon påminde sig själv att om hon överlevde detta så skulle hon ge Finn en chans.

Bellamy
När grindens öppnades kunde han knappt behärska sig för att rusa ut, men han tvingade sig själv att ta det lugnt. Än hade det inte sett Murphy, men framför dem stod jordlingarnas ledare med endast en vakt bredvid sig. Clarke och Bellamy gick fram mot jordlingarna och stannade några meter framför dem.
"Jag är Archer och ledare över klanen vargen!" Sa ledaren med en kraftig stämma som fick Bellamy att både bli lugn och rädd på samma gång.
"Jag är Clarke, ledare för the 100!" Sa Clarke med samma kraftiga stämma som Archer gjort.
"Ni är ju bara barn!" Sa jordlingen och tittade på Clarke och Bellamy.
"Ja!"
"Hur många år är den äldsta av er?" Frågade jordlingen och Bellamy blev förvånad av Archers nyfikenhet.
"Vår äldsta fyllde nyss 18 år!" Sa Clarke med självsäker röst. Ledaren för jordlingarna blev tyst och nickade.
"Jag har ett förslag åt er!" Sa han och återtog sin kraftiga stämma.
"Låt höra!" Sa Clarke.
"Ni får er vän, i utbyte av att ni ger er av härifrån." Det tändes ett hopp i Bellamy, Murphy levde efter allt.
"Det går inte!" Sa Clarke och Bellamy tittade frågande på henne. Detta var deras enda chans att få tillbaka Murphy.
"Detta är vårt hem nu, vi byggde detta med våra egna händer och resten av våra människor kommer ner närsomhelst och då har ni ingen chans!" Sa Clarke och Bellamy tittade ännu chockade på henne, hon skulle utbyta ett människo liv för att bo kvar på samma ställe, han kunde inte tro det.
"Vad gör du?" Viskade Bellamy till Clarke.
"Vi kan inte lämna allt vi gjort, dessutom så kommer resten av våra hit snart!"
"Fattar du inte? Det kommer döda oss om inte jordlingarna har gjort det redan!"
"Det vet du inte!" Sa hon och vände sig mot ledaren.
"Vi tar inte förslaget!"
"Är du säker?" Ledaren gick ett steg åt sidan och det Bellamy fick se tog andan från honom.

Det var Murphy, han hängde mellan två jordlingarnas armar med huvudet nerböjt och alldeles blodig. Kläderna vad söndriga och han hade sår över hela kroppen och Bellamy var inte ens säker på att Murphy levde.
"VAD HAR NI GJORT!?" Skrek Bellamy och skulle precis ta och rusa fram då Clarke stoppade honom.
"Vi vet inte ens om han lever, det kan vara ett trick!"
"Så du ska bara låta han hänga där?"
"Bellamy titta! Du ser ju att det inte ens är säkert att han lever."
"Han måste leva.." Sa Bellamy och började andas lugnare.
"Han var mitt ansvar!" Sa han och tittade på Clarke.
"Nej det var han inte, han valde att stanna i skogen och jag tror inte att han hade velat att du gick efter honom för att sen bli dödad själv!"
"Är det din kompis?" Frågade ledaren och tittade nyfiket på Bellamy.
"Nej, det är min pojkvän!" Sa Bellamy utan att han var medveten om vad han nyss sagt.