The 100

Varghjärta

Murphy
Han kom ner från scenen och mötte dukningar i ryggen från Milo, Charles och Sally.
"Bra jobbat rymdpojke!" Sa Milo samtidigt som Murphy drog på sig tröjan.
"Varghjärta var inte ett dåligt namn." Sa Sally och tittade på honom.
"Det var ett bra namn, men jag är förvånad att du fick det."
Sa Charles och tittade på honom misstänksamt.
"Vad betyder det?" Frågade Murphy.
"Det betyder att du anses som efterträdaren av stammen och att Archer var seriös när han sa att han adopterade dig." Sa Milo.
"Varghjärta står får det goda och det starka i en varg, och de är bara ledaren som får döpa någon till de namnet och tydligen så var du rätt man att bära det namnet." Fyllde Charles i.
"Jaha." Sa Murphy innan han kände hur Archer kom upp bredvid honom.
"Jag hoppas du inte tog illa upp."
"Nej det gjorde jag inte, men du hade gärnat kunnat bli bättre på att ge förvarningar." Sa Murphy och skämt log mot Archer.
"Ska tänka på det till nästa gång."
"Ni borde gå och lägga er, imorgon blir det träning igen." Sa han till ungdomarna innan Archer gick in till hans hydda och stängde dörren. Charles och Sally sa godnatt till varandra innan de gick åt varsitt håll hem till sig.
"Jag borde också gå, mamma vill nog att jag hjälper med lillebror." Sa Milo och log blygt innan han tittade ner i backen.
"Det kanske är bäst." Sa Murphy och blev plötsligt lika blyg som Milo. Han var precis på väg att vända sig om då Milo tog tag i hans arm och drog honom till sig i en kyss. Murphy knöt armarna runt Milos midja och kysste honom tillbaka innan de båda skildes åt och gick åt var sitt håll.
Medan Murphy gick till sin sovplats under den stora eken så kände han på sina läppar med fingertopparna och rynkade på näsan. Hade han och Milo nyss kyssts? Det hela hade gått så fort så att Murphy visste inte vad han skulle göra. Han ville gå vidare och börja på något nytt tillsammans med Milo, men hans hjärta var fortfarande kvar i Bellamys grepp.

Bellamy
Jordlingarna hade erbjudit dem att sova inne, men Bellamy ville helst sova under något han var bekant med, stjärnhimlen. Han gick i sina egna tankar tills han fick syn på hur Murphy var i armarna på någon annan. Bellamy hukade sig bakom ett träd och kände hur smärtat tog tag i honom ännu en gång. Pojkarna skildes åt och han såg hur Murphy gick därifrån med i hoprynkade ögonbryn och fingrarna på läpparna. Så hade han inte reagerat när han och Bellamy kyssts, då hade han begravt huvudet i knäna och säkert önskat sig att Bellamy bara skulle försvinna, men egentligen så hade det varit Murphy som försvann.

Bellamy bestämde sig för att se vars Murphy skulle sova och utan att tänka vidare på hur han skulle gå till väga så började han smyga så tyst han kunde efter Murphy tills han såg hur Jonathan la sig ner under en stor ek och Bellamy la sig under ett träd några meter bort men fortfarande mittemot Murphy. I mörkret kunde han bara se Jonathans gestalt och han kunde se hur hans bröstkorg for upp och ner i djupa andetag.
"Jag vet att du ligger där Bell." Hörde han hur Murphy sa och Bellamy blev allmänt rädd och satte sig upp. Han tittade åt hållet där Jonathan låg och såg hur han satt upp, men han kunde inte se hans ansikte.
"Det här trädet var det enda lediga." Drog han till med i brist på annat.
"Det måste finnas tusen träd här, så jag behöver en bättre anledning till varför du ligger fem träd ifrån mig. " Svarade Murphy och Bellamy kunde se hur han tog sig för ögonen och gäspade.
"Jaja, jag såg dig när du kysste en annan och sen så följde jag dig hit, nöjd!?" Han kunde föreställa sig hur Murphy log i ett flin.
"Japp, jag är nöjd." Sa han och Bellamy kunde se hur Murphy la sig ner igen. Bellamy tvekade om han skulle fråga vad pojken hette, men han ville veta för att själv kunna gå vidare.
"Vad heter han?"
"Varför bryr du dig?"
"Jag vill veta så att jag kan gå vidare."
"Det har du väll redan gjort?" Frågade Murphy misstänksamt.
"Nej, tydligen så har jag inte det." Snäste han surare än vad han menade.
"Milo." Svarade Murphy tillslut med minuters av dörjning.
"Va?"
"Han jag kysste hette Milo!" Sa Murphy lite högre.
"Jaha!" Snäste Bellamy igen, men denna gång för att visa att han inte brydde sig.
"Men din kyss var den första på jorden och den första som betydde något." Sa Murphy så tyst att han inte trodde att Bellamy skulle höra, men det gjorde han och ett hav av sorg for över honom.

Clarke
Hon låg under ett träd och tittade på stjärnorna med Finn liggande en bit bort.
"Kan du inte sova?" Mumlade Finn från där han låg.
"Jag tänker bara."
"Vad tänker du på?"
"Jag undrar när dem ska komma ner och hur många som måste stanna kvar för att dö."
"Dem hade gärna fått komma ner nu och hjälpa oss med jordlingarna."
"Det är de också, dem kommer inte hjälpa oss eller den här stammen, dem kommer att utrota dem."
"Det vet du inte."
"Har du inte träffat kanslern Jaha? Han vill ha allt."
"Jag har faktiskt aldrig träffat kanslern personligen."
"Var han inte med på din rättegång?"
"Nä, han brydde sig väll inte antar jag, så hans vakter kastade bara in mig i en av cellerna."
"Var det kul?"
"Vad?"
"Att gå i rymden." Finn funderade ovanligt länge innan han svarade.
"Jo det var de väll, men inget jag skulle göra igen."
Clarke nickade fast Finn inte kunde se henne innan hon slöt ögonen.
"Godnatt Finn."
"Godnatt Prinsessan."