The 100

Hemma.

Murphy
"Det är din tur att hjälpa Bellamy" kom Clarke fram till honom och sa och han kände en ilska emot henne.
Han kände ingen lust för att hjälpa Bellamy, snarare slå ner honom.
Men han gled motvilligt under Bellamys arm och tog han runt midjan för att låta Bellamy hänga hans kroppsvikt mot honom.

"Tjena John, passar det att hjälpa mig nu? Fast det var du som landa på mig."
"Jo" sa Murphy med en reserverande ton.
"Du kan vila Oktavia du har hjälpt mig hela gårdagen och idag."
"Är du säker?" Sa hon och tittade upp på honom.
"Jodå, Murphy är stark."
"Okej, men om det är något så är det bara att säga till." Och med dem orden försvann hon fram i ledet där hon slöt upp bredvid dem andra.
"Hur går det med foten?" Frågade Murphy i ett försök att prata men fortfarande med en reservera ton.
"Det gör lite ont." Men Murphy kunde se att det gjorde mer ont än vad Bellamy ville erkänna.

"Du kanske vill ha nå narkotika för att lindra smärtan!" Sa han utan att tänka efter.
"Va?" Bellamy stannade upp och tittade på Murphy men han släppte inte taget om hans axlar.
"Ja du kanske vill ha lite droger, jag har nog här i fickan någonstans."
"Vad har du fått allt det härifrån?"
"Du kan göra allt annat mot mig Bellamy, men ljug inte!" Murphy var sårad, först över vad Bellamy sagt kvällen innan och nu för att han ljög och inte hade mage nog att säga sanningen.
"Hur mycket hörde du?" Sa Bellamy tillslut i en suck.
"Allt!" Murphy gjorde sig redo för att hoppa på Bellamy, han skulle inte tveka fast Bellamy var skadad.
"Det var bara på skämt Murphy."
"Det lät då inte som det!"
"Men om det nu är sant har du väll inget att skämmas för." Sa Bellamy och Murphy backade undan så att hans arm for av Johns axlar.
"DU KÄNNER MIG INTE, OCH DU HAR INGEN ANING OM VAD JAG ÅKTE IN FÖR, FÖR DU FRÅGAR ALDIRG MIG NÅGOT!" Och med dem orden vände sig Murphy om och sprang in mot skogen. Men innan han försvann från deras syn kunde han höra hur Bellamy skrek hans namn.

Bellamy
"MURPHY!" Han skrek tills han kände hur Clarke tog honom på axeln.
"Det är ingen ide, kom nu vi är snart framme." Motvilligt vände han sig om och tog armen runt om Clarkes axlar för att stödja sig men en skam for igenom hans kropp medan dem gick mot lägret.

Clarke
Hon förstod att bråket handlade om det som sagts kvällen innan och hon hade riktigt dåligt samvete för vad hon sagt om Murphy. Men det var det enda som Bellamy verkade vilja prata om och det var först när hon tog upp Murphy som de börjat prata. Hon borde gå efter honom, men hon visste att det var förgäves, han kunde vara varsom helst vid det här laget.

När dem kom tillbaka från lägret så möttes dem av jubel och klappar på ryggen, men dem hade inte tid för att fira, de måste komma på hur dem ska jaga då de enda två jägarna de hade inte kunde.
Dem bar in Bellamy till huvudstugan där de la honom ner på en bedd och där han somnade direkt.
"Hur ska vi göra med maten prinsessan?" Frågade Finn medan han stod bredvid henne då hon kollade om ungdomarna skött sitt arbete. De hade lyckas bra med vapnena, det låg minst ett vapen till varje person på bordet och hon kände dig åter stolt för att de lyssnat på henne.

"Möte!" Skrek hon samtidigt som Finn visslade åt dem att komma. När dem väl stod framför henne så började hon att prata som hon nu började bli van vid att göra.
"Bra jobbat med vapnena, men eftersom att våra jägare inte kan jaga så måste vi gå ut till skogen om vi vill ha mat." Hon kände hur dumt det var, men dem hade inget val, med Bellamy på sjuksängen och Murphy i skogen så var de tvungna att gå ut och jaga för att inte svälta.

"Clarke?" En liten blond hårig tjej i kanske 12 års ålderns räckte upp handen och trängde sig förbi de större ungdomarna och ställde sig framför Clarke.
"Jag hittade den här i skeppet, det är en karta som visar att det finns en annan läggning här i närheten som inte är väderberget och det står att det ska finnas vapen, filtar och kläder där."
Flickan räckte över henne kartan.
"Tack så mycket, det här betyder verkligen mycket. Vad sa du att du hittade den någonstans?"

"Den var gömd vid ett rör underdäck. Jag hittade den när vi bröt upp plåten för att tillverka vapen. Antigen har den ramlat ner där på något sätt eller så gömde någon den där." Den här flickan var smart och det förstod Clarke genom att bara titta på henne, hennes blåögon lyste av nyfikenhet men det var också något i dem som inte riktigt stämde men det brydde hon sig inte om nu.
"Vad heter du?"
"Charlotte."
"Tack så mycket Charlotte, det här var till stor hjälp du kan gå tillbaka till gruppen." Hon nickade och tassade sig tillbaka till de andra.

"Jag vill att ni går ihop er tre och tre för att sedan gå ut och jaga. MEN var hemma innan mörkret går ner." Sa hon och gick in i en av hyttorna där hon drog ut kartan på bordet och tittade på den.
"Tror du byggnaden fortfarande står kvar?" Frågade Finn som också stod lutad över kartan.
"Vi får se, men den lär nog vara under mycket mossa och rötter." Hon tittade upp på Finns bruna ögon som nickade.
"När går vi dit prinsessan?"
"Nu, vi kan hinna dit och tillbaka innan skymning."
"Jag hämtar Jasper och Monty."
"Nej gör inte det, dem behövs här."

Murphy
Han hade vald att vända tillbaka efter att han sprungit iväg från gruppen och han stod nu på ena sidan av lägret och försökte titta genom stängslet. Han ville veta hur Bellamy mådde fast dem inte hade skilt åt på det mest smidigaste sättet.

Han ville bara vänta tills Clarke var utom synhåll, han förstod att ungdomarna höll på med något och han antog att dem skulle ut och jaga, men Clarke och Finn hade gått in i en av hytterna med ett pappersbit i handen.  Men han hade känslan av att dem också skulle gå ut från lägret snart så det var bara att vänta.

"Vi ska den här vägen." Hörde han hur en tjejröst sa och han såg att rösten tillhörde Clarke. Hon och Finn började jogga mot riktningen till väderberget och han tvekade inte innan han smet in genom grinden. Han ville vara diskret just för att han inte hade tid att förklara varför han kommit tillbaka eller varför han ville titta om Bellamy var okej.

Murphy antog att han låg i den stora hyddan så han styrde sina steg dit, när han kom fram så var det tomt förutom en sovande Bellamy på en av bäddarna. Han gick fram så tyst han kunde och satte sig bredvid honom. Han såg så lugn och vacker ut när han sov och Murphy ansträngde sig för att inte röra honom.
"Bell, förlåt för att jag sprang iväg." Han förväntade sig inget svar men det fick honom att må bättre och efter en stund la han sig ner och kände hur tröttheten stormande igenom hans kropp och han somnade.