Clarke
"Håll ögonen öppna och vapen redo." Viskade hon till dem andra medan hon tittade sig runt om, hela tiden efter spår av Bellamy och Murphy och efter jordlingar.
"Vad åkte ni in för?" Frågade Jasper med vänlig och glad ton.
"Tyst." Fnyste Monty åt honom så tyst som han själv kunde.
"Var du inte med när vi drog reglerna igår?" Viskade Clarke till Jasper.
"Jo, men regler är ju till för att brytas." Sa han fortfarande lika högt och glatt.
"För att bli född." Sa Oktavia sorgset och fortsatte att gå utan att vänta på någon reaktion från dem andra.
"Jag använde en månads syre upptagning för att göra en rymdtur."
Sa Finn och flinade.
"Du SLÖSADE en månads syre för satt ta några steg utan för arken." Bröt Clarke in.
"Men det var kul."
"Det var idiotiskt" hon lät surade än vad hon menade, men hon hade sina anledningar.
"Vi åkte in för att vi bryggt en giftig dryck." Sa Jasper och Monty samtidigt.
"Varför gjorde ni det?" Frågade Oktavia nyfiket.
"För att testa om den var nog frätande för att gå igenom metall." Sa dem båda samtidigt igen och log medan som dem gjorde high five.
"Funkade det då?" Frågade Finn lika nyfiket som Oktavia.
"Vi hann aldrig testa innan vakterna kom, våran ex-kompis avslöjade informationen för att få tag på morfin." Sa dem med en ton av besvikelse över att dem inte kunde testa giftet eller för att deras kompis avslöjat dem visste hon inte för innan Clarke han fråga hörde dem två arga röster argumentera.
Bellamy
"Det är ditt fel att vi sitter här." Muttrade Murphy samtidigt som han stoppade armarna i kors i det lilla nätet som dem satt invävande tillsammans i.
"Slutade röra dig Murphy."
"Vi kommer ändå att dö, jordlingarna kommer att hitta oss i deras fälla för eller senare och då kommer de servera oss som kvälls mat."
"Om du inte tappat din kniv så hade vi kunnat skära oss ut det här förbaskade nätet." Bellamy skakade nätet som fanns runt om dem i frustration.
"Aj, det skär in i ryggen när du gör så där!" Fräste Murphy åt honom.
"Det är ditt fel."
"Hur kan det vara mitt fel!? Det var du som inte ville vända tillbaka till lägret." Snäste Murphy och skulle ha kastat sig på Bellamy i ilska om han kunnat.
Bellamy sa inget utan försökte istället spraka Murphy med benet men det satt fast under hans ben.
Murphy
Bellamy hade envisas på att inte gå tillbaka förrän dem skjutit en till hare och innan dem vetat ordet av det så hade de trampat i en av jordlingarnas fälla och hissat upp i luften och i samma veva hade dem båda tappat sina vapen. De hade suttit samman trasslade i flera timmar i väntan på att jordlingarna skulle komma, men till deras förvåning hade ingen dykt upp.
"Kan du ta bort ditt ben?" Frågade Bellamy i ett försökt att låta snällare.
"Vars hade du tänkt att jag skulle flytta dem?" Murphy tyckte faktiskt om närkontakten med Bellamy men han var inte så säker på att Bellamy tyckte det.
"Jag vet inte på sidan kanske?" Bellamy tappade humöret igen.
"Varför ville du inte gå tillbaka till lägret?" Frågade Murphy i ett försök att byta samtals ämne.
"Det har med Oktavia att göra." Sa han och tittade ner på sina smutsiga händer.
"Din syster?"
"Mm, jag sa saker som jag ångrade igår." Murphy kände sig stolt över att han fått Bellamy att öppna upp sig fast han fortfarande var fåordig.
"Hela dagen har jag försökt att komma på en ursäkt men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Hon är min syster och den enda jag har."
"Du har mig också nu, vare sig du gillar det eller inte." Log Murphy åt honom och fick ett leende tillbaka.
"Jag önska bara att jag sagt att jag älskar henne oftare och att hon haft sin mamma här." Sa han och lät riktigt ledsen.
Bellamy
"Du kan säga det nu till henne!" Hörde han hur en tjej röst skrek nerifrån marken och han kunde se ett blont rött hår, Clarke och bredvid henne stod Oktavia.
"Bellamy" skrek hon.
"Förlåt för det jag sa igår" fortsatte hon.
"Förlåt själv" skrek han till svar,
"Jag älskar dig fast jag inte säger det så ofta!" Fortsatte han, ivrig för att få ut sig allt.
"Jag vet, jag hörde hela samtalet, det gjorde vi alla." Han rodnade och tänkte genast på vad Murphy sagt till honom att han hade John också.
Han såg hur tre killar steg fram från träden, och han kunde se att Finn var den ena men dem två andra visste han inte namnen på.
"Tjena mannar!" Sa killen med skyddsglasögon på huvudet.
"Jag är Jasper och det här är Monty." Han pekade på den asiatiska killen som vinkade.
"Har ni möjligtvis något mat på er?" Fortsatte Jasper och log.
"Två harar, dem ligger där." Sa Murphy och försökte peka ner till marken där deras vapen låg.
"Det var inte mycket." Sa dem båda lika besvikna samtidigt.
"Förlåt, vi har suttit här nästan hela dagen." Svarade Bellamy på deras missnöjda svar.
"Kan ni kanske hjälpa oss ner innan jordlingarna kommer?" Frågade Murphy med samma dryga ton som alltid kommer fram när det är andra förutom Bellamy i närheten.
"Just ja" sa Clarke och gick fram till trädet som repet var knutet runt och högg av det. Med en duns for dem båda ner till backen och en stöt av smärta for igenom hans kropp.
"Tack för förvarningen" muttrade Murphy och ställde sig upp, tydligen med mindre skada än vad Bellamy fått.
"Varsågod" svarade hon och log lite drygt tillbaka. Murphy gav henne bara en av sina onda blickar och vände sig mot Bellamy för att hjälpa honom upp.
"Hur är det Bell?" Frågade Murphy och räckte ut handen för Bellamy att ta.
"Det är okej." Sa han och tog Johns hand, men smärtan ilande i hans fot när han ställde sig upp och hans grimas avslöjade honom.
"Vars har du ont?" Frågade Murphy med en orolig ton på rösten.
Clarke tittade på dem innan hon böjde sig ner och granskade Bellamys högra ankel.
"Det är en stukning, hur allvarlig vet jag inte."
"Förlåt Bellamy" sa hon och tittade medlidande på honom. Han skakade bara bort det.
"Det är okej, jag kan nog gå ändå." Han snurrade på vänster foten och stoppade ner höger foten först väldigt försiktigt och sedan snabbare tills han kände hur smärtan ilade och han föll ihop, men innan han hann nudda backen så hade Murphy fångat honom.
Murphy
"Bell är du okej?" Oktavia sprang fram till Bellamy som låg lutad över Murphy och gav honom en kram. Murphy kände hur han blev avundsjuk fast han visste att Oktavia var Bellamys syster.
"Låt mig hjälpa dig!" Sa hon och svepte armen runt hans midja och han la armen runt hennes axlar vilket gjorde så att Murphy motvilligt släppte taget om Bellamy. Samtidigt som Oktavia började gå i riktning mot lägret så flöt Finn in under Bellamys andra arm och hjälpte honom stödja och Murphy kände sig lämnad.
"Är du okej?" Han kände en hand på sin axel och såg Clarke stå där.
"Inga skador?" Fortsatte hon och granskade honom.
"Nä jag är okej."
"Okej, låt oss gå tillbaka då." Sa hon och började gå med Monty och Jasper i hälarna.
