Murphy
Droppskeppen hade landat en bit bort och ungdomarna var påväg att packa ihop sina saker och bege sig dit. Han ville följa, men han tillhörde jordlingarna nu och Archer hade berättat för honom att han var tvungen att lära sig seder och regler så att han senare skulle bli ledare för klanen. Han gick ensam i skogen och sprakade på kottar som låg på marken.
Han hade inte sett Milo på ett tag men han visste att han hade överlevt kriget. Han gick längre och längre in, och tillslut hörde han något ljud och han följde ljudet upp till en lite skogsglänta. Det var två personer som var i armarna på varandra och då han fick se den ena personens guldlockiga hår såg han, det var Milo som kysste någon annan. Han och Milo hade aldrig pratat om de var tillsammans eller inte men han trodde ändå att de betydde att man inte gick och kysste någon annan, speciellt inte långt in i en skog.
"Vad gör ni!?" Murphy steg fram och dem båda vände sig om i förskräckelse. Murphy kände igen killen som Milo hånglade med, det var en av de muskulösa och starkare krigare, som ofta krigade vid fronten.
"John.." Milo släppte greppet om den muskulösa krigaren och började gå mot Murphy. Han var chockad, hur kunde Milo göra något sånt här.
"Hur länge har de pågått?" Sa han utan att möta Milos blick när han stod framför honom.
"Bara några dagar."
"Bara!"
"Förlåt det var inte meningen.."
"Att jag skulle få veta?" Murphy var arg och stirrade på killen bakom Milo.
"Men jag gillar ju dig." Milo räckte fram handen och tog tag i honom.
"Synd!" Murphy ryckte åt sig armen och gick förbi Milo med arga steg och mot killen han fortfarande inte visste namnet på.
"Du kom vid fel tillfälle." Sa krigaren drygt och flinade mot Murphy, men innan han svarade så utlöste han sitt första slag mot jordlingen som föll till backen.
"Fan!" Murphy tog tag i handen och vred sig ett varv av smärtan. Krigaren ansikte var så kraftigt att Murphy måste ha brutit sina egna fingrar.
"Det där ska du få ångra, smutsblod!" Jordlingen spottade fram orden och blod började rinna längst hakan. Han ställde sig upp och ilskan i ögonen blixtrade på jordlingen och han slog tillbaka Murphy i ansiktet.
"Sluta!" Milo kom springande och gick i vägen för dem båda.
"Av alla du kunde vara otrogen med så valde du den som var gjort av sten!" Murphy spottade ut blod och torkade bort det med bakre sidan av handen.
"Det bara hände." Sa Milo och skämdes medan han undvek att titta på Murphy.
"Det bara hände? Så du bara gick här ute i skogen och så plötsligt halkade du och hamnade med tungan i hans mun!?"
"Murphy, du vet vad jag menar."
"Nej det gör jag inte!"
"Gå bara härifrån pysen!" Sa krigaren men Murphy ignorerade det.
"Så du är kär i stenbumlingen här?" Murphy sträckte ut handen mot krigaren samtidigt som han tittade på Milo. Men Milo hann inte svara innan jordlingen kastade sig över Murphy och började mata slag i hans ansikte. Han kände smärtan för varje slag men han hade inte chansen att försvara sig. Han såg mellan slagen hur Milo försökte dra undan jordlingen i ett antal misslyckade försök innan Milo fattade greppet om kniven och tryckte in det i jordlingen ben så att han med ett skrik for av Murphy. Så fort krigaren inte hade sin vikt på Murphy så ställde han sig upp. Han såg på Milo samtidigt som han försökte torka av sig blodet i ansiktet.
"Förlåt Murphy.."
"Det är ingen idé." Murphy såg på Milo en sista gång innan han vände sig mot skogen och gick tillbaka till lägret. Han måste hinna följa med dem andra ungdomarna till droppskeppen.
Bellamy
Han hade packat alla sina saker som alla andra ungdomar också gjort. Bellamy hade dock inte lika bråttom som de andra hade för att träffa sina föräldrar för han hade inga.
"Ska vi gå?" Clarke dök upp bredvid honom och tittade lättade ögon på honom. Han nickade och kastade upp ryggsäcken på ryggen och tittade sig runt om i jordlingarnas läger för att se vars Murphy var. Han visste att Archer ville att Murphy skulle stanna i lägret, men Bellamy trodde ändå att John skulle vinka dem adjö eller iallafall säga något, men när han inte dök upp så blev han lite besviken. Men dem skulle ändå ses igen, hoppades han. Bara för att de skulle bo i olika läger behövde de inte sluta ses.
"Kommer du?" Clarke gick längst bak i ledet av ungdomar och han nickade än en gång innan han följde efter och lämnade jordlingarnas läger bakom sig.
Clarke
Hon var lättad över att ha föräldrarna hemma igen, men hon hade ändå gillat att vara ledare för ungdomarna. Men hon såg inte framemot att kanslern Jaha skulle ta över. När Arken skickade ungdomarna mot jorden sa dem att de skulle bli benådade sitt straff, men Clarke var inte så säker på att kanslern Jaha skulle hålla sitt löfte så det var med en klump i magen dem började gå mot droppskeppen.
Bellamy
"Bell?" Han hörde den välbekanta rösten, men han ville inte vända sig om för att sedan bli besviken så han väntade tills han kände en stadig och varm hand på axeln.
"John?" Bellamy såg på en blodig Murphy som andades häftigt.
"Jag trodde att jag aldrig skulle komma ikapp er." Sa han och log.
"Vilken tur att du gjorde de då." Sa Bellamy och blev genast lite nervös över vad Murphy egentligen ville.
"Vad har hänt med ditt ansiktet?"
"Lite slagsmål bara." Sa Murphy och ryckte på axlarna.
"Du kan verkligen inte låta bli att slå folk va?"
"Nä inte om de stör mig." Sa han och log med sina vita tänder och Bellamy rodnade utan anledning.
"Du rodnar." Sa Murphy stolt medan Bellamy försökte gömma sitt ansikte.
"Nej det gör jag inte, det är bara eksem."
"Haha eksem, du måste komma på en bättre lögn om du vill att jag ska tro dig." Murphy började skratta och det gjorde Bellamy också åt sin misslyckade lögn.
