He's Real [Swe]

He's Real [2]

Kapitel 2

Jag, Olivia och Hannah går tillsammans genom korridoren mot våra skåp. Vår sista lektion innan lunch är slut och vi har lunchrast. Våra skåp kommer inom synhåll och jag tvärstannar och det tar inte många sekunder för Hannah och Olivia att upptäcka samma sak som jag hade gjort och de stannar de också.

Dash och Kyle står framför mitt skåp. Det är inte så att de bara råkar stå där utan de tittar rakt på mig som om de väntar på mig. Tankar rusar genom mitt huvud i ett försök att komma på vad det är jag har gjort som kan möjligtvis ha dragit deras uppmärksamhet till mig eftersom vi aldrig har pratar förut. Jag kan inte komma på någonting jag har gjort för att fånga någon av deras uppmärksamhet. Olivia och Hannah kastar frågande blickar på mig när de ser vad Dash och Kyle tittar på. Jag lyfter på händerna i en gest som betyder att jag inte heller har en aning om vad som pågår. Vi vänder allihopa blickarna mot killarna igen som fortfarande iakttar oss. De ser roade ut när de ser min förvirring om varför de är här.

Så vitt jag förstår den här situationen finns det två sätt att göra detta på. Antingen så går jag fram till dem och ser vad de vill eller så vänder vi oss bara om och sticker med svansen mellan benen innan de hinner säga något. Om vi gör det så finns det en chans att de kommer att springa efter oss och det är mycket mer pinsamt än att bara gå upp till dem, oberoende på vad de vill. Plus att jag kan faktiskt inte veta vad de vill, de skulle bara kunna vilja fråga om något läxa eller något. Så jag bestämmer mig för att gå fram till dem.

Jag tar ett djupt andetag för att förbereda mig och börjar gå mot dem med bestämda steg. Olivia och Hannah följer efter mig men de är noga med att hålla sig bakom mig. Inte för att jag klandrar dem direkt, jag vill inte heller konfrontera dem.

"Du, Skye." ropar Dash till mig när vi kommer inom hörhåll. Som om jag inte redan visste att de skulle prata med mig. Flera andra elever i korridoren vänder sig om och tittar intresserat mellan mig och Dash. De verkar lika förvånade som jag att han pratar med mig. De skulle göra vad som helst för att se mig göra bort mig inför honom så de håller sig nära. Inte för att det någonsin skulle hända.

"Vad vill ni?" frågar jag misstänksamt när jag stannar en bit framför dem, noga med att hålla avståndet mellan oss innan jag vet vad de vill. Något med Dashs hållning och Kyles ansiktsuttryck får mig att tro att det är mer seriöst än att de vill ha hjälp med försenade läxor.

"Woah, var inte så misstänksam." säger Dash med en spelad sårad ton men ett roat leende spelar i hans mungipor. "Vi har inte en hake på allt vi gör." Kyle flinar men säger ingenting. Jag tror inte ett dugg på dem. Jag höjer tvivlande på ögonbrynen och lägger armarna i kors över bröstet. "Det tror jag på när jag ser det."

Dash himlar med ögonen. "Det gör ont att du inte litar på oss." Han lägger en hand dramatiskt över bröstet. "I alla fall, vi tänker bara meddela dig att du borde akta dig för Sandro." säger han men en nonchalant ton, trots att jag känner på mig att det är seriösare än vad han får det att låta som. Jag kastar en blick på Kyle och ser att han har ett seriöst uttryck. Det förvånar mig, jag visste inte att Kyle ens kunde vara seriös.

"Akta mig för Sandro?" ekar jag roat och nickade fundersamt. Trots deras allvar kan jag inte låta bli att tänka på det som ett skämt. Vad skulle kunna vara så farligt med Sandro att jag inte ens kan prata med honom? "Vänta nu..." säger jag och gör en paus för dramatisk effekt. Jag placerar mitt pekfinger på min haka och låtsas tänka efter. "Är han inte med i ert gäng? Varför är han då så farlig? Om ni umgås med honom måste det väl betyda att ni litar på honom?" 

"Ha ha." säger Dash, irriterad över att jag inte tar dras varning på allvar. "Du gör bäst i att hålla dig borta från honom även om du inte tänker ta varningen på allvar. För ditt eget bästa."