He's Real [Swe]

He's Real [28]

Kapitel 28

Jag vet inte hur länge jag har legat här på den unkna soffan med fjädrarna stickandes upp i ryggen genom den tunna fyllningen.

Mat skickas in, helt oregelbundet verkar det som, genom en liten lucka i dörren. Ingen har kommit in i rummet sedan den gången jag gav upp allt hopp. Jag undrar såklart vad de planerar att göra med mig men jag låter inte tankarna äta upp mig.

Mina blåmärken har smått börjat skifta färg och det gör inte lika ont att röra på mig längre, även om min axel bara verkar bli värre och värre. Men det kan ändå inte ha gått mer än någon dag om man räknar på hur många gånger mat har skickats in.

Djupt inom mig hade hoppet ändå hållit i sig även när jag accepterade att ingen letar efter mig men efter de här dagarna har till och med det börjat sina. Eftersom att jag inte sett en människa på ett tag har jag ingen aning vad som händer i världen runt omkring mig.

Dash och Kyle kanske redan har varit här och försökt att rädda mig, men blivit dödade på kuppen?

Trots mitt dåsiga tillstånd känns det som om en kall hand kramar om mitt hjärta vid tanken. Bilder på döda kroppar föreställande Dash och Kyle blixtrar förbi mina ögon och jag drar in ett skarpt andetag.

Var inte löjlig. De är inte döda.

Från soffan som står mitt i det lilla rummet som jag har börjat kalla mitt kan jag ibland höra att det går personer på nedervåningen och, i ovanliga fall, rum intill. Jag undrar om det finns fler likadana rum som detta och fler kidnappade eller om jag är den enda.

Sådana tankar flyter runt i mitt huvud som i en stilla bäck. Jag kan begrunda tankarna en stund men snart är de på väg bort igen tillsammans med bäcken. Ingen tanke kan stanna för länge för i så fall kommer jag att börja grubbla och alla känslor kommer att falla över mig som ett stenblock. Jag försöker att hålla undan tankarna som om mitt liv hänger på det, vilket det kanske också gör.

Plötsligt hör jag ett högt brakande och jag vänder uppmärksamheten mot ljudet. Ingenting ovanligt har hänt i mitt lilla rum och jag gissar att ljudet kom nedifrån. Jag sätter mig upp och närmar mig dörren. Mina hjärtslag ökar drastiskt och jag måste andas djupt. Mina ben skriker av den plötsliga ansträngningen att springa fram till dörren. Hittills har jag nästan kravlat fram till dörren eftersom mina ben fortfarande inte fungerar perfekt så det blev en stor påfrestning på benen när jag skyndade mig fram.

Jag öppnar den lilla luckan som maten brukar komma i, den är inte mycket större än ett brevinkast. Som tur är är den inte låst så jag kan öppna den och kika ut utan problem.

Först ser jag ingenting. Dörren är riktad mot en vägg men om jag vinklar mig själv till kanten av luckan så kan jag se en kort bit av korridoren. Ingen är där men jag hör att det händer saker under mig. Det låter som om stolar välter, jag hör dova dunsande mot väggar och golv. Då och då hör jag dämpat att någon ropar men jag kan inte urskilja vad.

Hoppet om en räddning stiger innan jag kan stoppa det. Jag vill inte få mitt hopp krossat men jag kan inte hindra mig själv. En impuls att skrika högt om hjälp rusar över mig men jag bestämmer mig för att vänta. Tänk om detta är ett annat maffiagäng som typ ska bevisa vem som är bäst genom att bryta sig in? De kanske tänker ta med någon som gisslan för att visa upp som bevis eller någon sorts trofé, och jag vill inte bli den personen. Så det är bäst att jag håller käften tills jag vet vem det är.

Jag hoppar till när jag hör ett pistolskott och jag ber för att det inte ska ha träffat någon på den, om det nu är Dash och Kyle som ställer till med bråk där nere.