He's Real [Swe]

He's Real [18]

Kapitel 18

Efter nästan en kvart stannar Asher bilen. Men vi är inte hemma utan vi har stannat vid sjukhuset. Skottet som avlossades i huset träffade Kyle i armen och det var därför han blödde så mycket. Han måste vårdas på sjukhuset snarast som möjligt.

Vi har bestämt att Dash och Eric hjälper Kyle medans Asher tar med mig hem. Jag protesterade först och sa att jag ville vara med Kyle men Dash stoppade mig. 

"Du ska gå hem och inte tänka på oss Skye." sa Dash och han tittade på mig med sträng och orolig blick. Jag hade ingen ork att protestera mer utan jag gick med på det. För att vara ärlig vill jag ingen annanstans än hem just nu även om jag vill stödja Kyle.

Men tillslut åker jag och Asher ändå. Vi svänger ut från parkeringen och ut på vägen igen. 

"Skye, jag är så ledsen, jag borde ha berättat." säger Asher när vi kommer ut på motorvägen igen. Min första reaktion är att säga att det är lugnt men när jag tänker efter är det inte det. Om Asher hade berättat allt för mig eller bara varit tydligare hade detta aldrig hänt. Kyle skulle inte vara skjuten och jag skulle inte ha blivit kidnappad. 

När jag inte svarar tar Asher min hand och kramar om den. Jag drar den ur hans grepp och han kastar en orolig blick på mig. "Jag vill inte prata om det." muttrar jag och tittar ut genom fönstret. Asher nickar och säger ingenting mer på hela vägen.

Vi stannar på min uppfart och först då tänker jag på vad jag ska säga till mina föräldrar. Jag kan inte säga sanningen till dem, det är som att säga till min pappa att han hade rätt om Sandro, och det tänker jag inte göra även om det är sant. 

"Säg att du stannade hos Hannah eller Olivia." säger Asher som om han kan läsa min tankar. Solen har gått ner för länge sedan och klockan är nästan elva. Sandro tog ju min mobil så jag har inte kunnat svara på några meddelanden, än mindre skicka några så mina föräldrar undrar säkert vart jag håller hus.

Jag nickar mot Asher och stiger ur bilen. Han är snabbt vid min sida och hjälper mig in. Mamma kommer inrusande i hallen när hon hör ytterdörren öppnas. Hon tittar från mig till Asher med förvånad min.

"Jag kan förklara allt." mumlar Asher i mitt öra, så lågt att mamma inte hör. "Jag kan hoppa in genom fönstret som Edward gör i Twilight." Han ler mot mig och jag besvarar svagt hans leende.

"Ge mig en dag till att tänka Asher." ber jag och tittar upp på honom. "Du får förklara imorgon."

Han nickar sammanbitet och jag vänder mig mot mamma medans Asher försvinner ut genom dörren. "Vad har hänt?" frågar mamma oroligt när hon ser mina tårar som utan förvarning börjat rulla ned för mina kinder.

Det var inte min avsikt att berätta vad som hade hänt, men hur skulle jag annars förklara mitt psykbryt ? Och till mitt försvar sa jag att jag inte ville berätta för pappa vad som hade hänt, jag sa inget om mamma.

Under hela den tiden jag berättar håller mamma min i handen och tittar oroligt på mig utan att avbrytaen enda gång, vilket nog var tur eftersom jag är osäker på om jag skulle kunna ha fortsatt att berätta om jag hade blivit avbruten. I början var det svårt att prata men snart ramlar orden ur munnen på mig lika snabbt som tårarna.

Det var både skönt och hemskt att berätta allt. Det var skönt att kunna dela den med någon, förutom Asher och dem men de var där så det är inte samma sak. Men det var hemskt på samma gång eftersom då var jag tvungen att återuppleva allt igen.

När jag är klar kramar mamma om mig och hon släpper inte på flera minuter. Det gör att jag börjar gråta igen, precis när jag hade slutat. Som tur är pappa borta på en jobbresa idag så jag skulle inte behöva prata med honom. Oliver är däremot hemma och han dök upp då och då för att se vad som händer, oftast efter att jag precis brutit ut i gråt igen.