He's Real [Swe]

He's Real [17]

Kapitel 17

Jag följer Ashers motorcykel med blicken i backspegeln och håller i mig så hårt att knogarna vitnar. Hopplösheten kommer närmare för varje meter vi åker ifrån Asher. 

Sandro svänger av till motorvägen och lämnar Asher bakom oss i en moln av avgaser och märket av gummidäck på vägen, som ett ärr på asfalten. Jag drar in ett hackigt andetag och andas ut igen. Jag måste vara stark och jag får inte bryta ihop. Asher kommer att hitta mig. Det kommer att bli bra.

"Och där förlorade vi honom också, äntligen." säger Sandro belåtet bredvid mig. Jag biter ihop tänderna och tittar ut genom fönstret för att han inte ska se tårarna som ljudlöst rullar ned för mina kinder.

"Du behöver inte vara rädd." säger Sandro men hans ord lugnar mig inte ett dugg. "Vi är snart framme."

Jag torkar irriterat bort mina tårar. "Vart ska vi?" frågar jag och anstränger mig för att min röst inte ska darra. 

"Till min chef."

Jag vänder mig mot honom med en rynka i pannan. "Din chef?" ekar jag oförstående. "Ska du lämna över mig?"

"Japp. Vad skulle jag ha för användning av dig annars?" frågar han och kastar en road blick på mig. "Nej, jag gör som jag blir tillsagd bara."

"Men varför just jag? Känner din chef mig?" frågar jag. Tanken att ha haft någon som spionerat på mig ger mig kalla kårar.

"Ta det inte personligt, babe. Du var bara den jag valde." Sandro ler mot mig men leendet saknar värme och det får mig att rysa av obehag. 

"Men-" försöker jag men blir avbruten av en blick från honom.

"Sluta fråga och håll käften." snäser han irriterat åt mig. Jag sväljer och sjunker ned i sätet för att göra mig så liten som möjligt.

Resten av resan sker under tystnad. Jag försöker mitt bästa för att inte sjunka ned i mina dystra tankar. Det finns fortfarande hopp. Asher kommer inte att ge upp bara för att han inte kom ikapp. Han kommer att leta efter mig.

Jag upprepar dessa tankar tills jag är övertygad som att det är sant. Min andhämtning är bättre och jämnare men hur jag än försöker kan jag inte sakna ner mitt skenande hjärta. Det är som om den försöker förbruka en livstid av hjärtslag på så kort tid som möjligt. Sandro svänger av motorvägen och efter flera minuter åker in framför ett mörkt hus.

Jag tittar mig omkring medans Sandro parkerar bilen. Kvarteret ser lite likt ut den gatan jag och Sandro gick ut till på festen men det är inte exakt samma. Husen ser inte helt obebodda ut här och de är bättre skötta. Solen är fortfarande uppe men de höga husen runt omkring lägger ändå gatan i mörker. Gatlyktorna hjälper inte mot det tryckande mörkret och det känns som lönnmördare finns bakom hörnet på varje tegelbyggnad. 

Sandro kliver ur bilen och går runt till min sida. Han öppnar dörren med ett kraftigt ryck och böjer sig över mig för att knäppa upp mig. Jag rycker till av hans närhet och försöker instinktivt trycka honom ifrån mig. Som svar stannar Sandro upp och blänger argt på mig. Jag tar snabbt bort mina händer från honom och han knäpper upp mig och drar ut mig ur bilen.

Sandro börjar gå mot huset och jag följer ovilligt efter honom. Han håller min handled i ett hårt grepp och när jag går för långsamt rycker han hårt i den så jag kastas framåt. Utan att släppa mig knackar han hårt på dörren. Det är ingen vanlig knackning utan det låter som ett mönster.

En snabb knackning, en lång och sedan tre snabba igen. Jag memorerar den, man vet aldrig när man behöva den igen.

Efter någon minut låses dörren upp och en man tittar ut genom en liten glipa. Dörren sitter fast med en kedja inifrån så det enda man ser är mannens mörka ögon, toviga hår och ovårdat skägg.