He's Real [Swe]

He's Real [15]

Kapitel 15

Efter fem långa signaler svarar Asher. Jag har ringt honom fler gånger under dagen utan att ha fått något svar. Nu är jag hemma från skolan och jag bestämde mig för att ringa honom igen, vilket var tur eftersom han äntligen svarar.

"Varför undviker du mig?" frågar jag så fort Asher tryckt på svara. Han suckar. Han ångrar sig säkert att han svarade. "Jag undviker dig inte. Jag har bara mycket att göra och tänka på."

Jag himlar med ögonen även om jag vet att han inte kan se det. "Sluta förneka det. Jag vet att du undviker mig. Jag vill att du ska komma hit så du kan förklara vad som händer."

Det blir tyst i andra änden. Jag stampar otåligt med foten och börjar gå runt i vardagsrummet.

"Du är skyldig mig en förklaring..." säger jag varnande. Fortfarande inget svar. "Annars frågar jag Sandro om en förklaring." hotar jag tillslut och håller tummarna för att han ska nappa.

"Visst." snäser Asher och lägger på. Jag ler, nöjd med mig själv och förbereder mig för ett besök från Asher.

En kvart senare knackar han på dörren. Jag går och öppnar den.

Asher ser ovanligt trött ut. Hans hår är ostyrigare än vanligt, som om han har dragit handen igenom det flera gånger. Den vanliga skämtsamma glimten i ögat han alltid har syns inte till. Men när han ser mig lyser han ändå upp lite och ler.

"Hej, Princesa." hälsar han. Han går genast förbi mig i dörröppningen och snabbt in i huset utan att jag riktigt hinner reagera.

"Hej Asher." säger jag förbluffat till luften och stänger ytterdörren. Jag vänder mig om för att se Asher sittandes i soffan med benen uppslängda på bordet. Han ser ut som om han bor här. "Känn dig som hemma." säger jag ironiskt och går för att sätta mig bredvid honom.

"Okej." börjar jag och tittar på Asher. Han möter intresserat min blick och ser ut att vänta på att jag ska säga någonting. Jag fnyser frustrerat åt honom. Som om han inte vet vad jag vill veta redan. "Vad hände egentligen i fredags på festen?" frågar jag med övertydligt uttal.

Försök ett: Få ur honom sanningen genom att fråga, rakt på sak.

"Jag vet inte, berätta du." Asher flinar mot mig och lutar sig bakåt i soffan. Han lägger armarna bakom huvudet och studerar mig. "Det verkar som om du och Sandro har något på gång."

Försök ett: Misslyckades.

"Åh, så du är svartsjuk alltså?" säger jag och höjer på ena ögonbrynet. Jag lutar mig fram och lägger huvudet i armarna. "Jag som trodde att du, Asher av alla människor, var immun mot sådana känslor."

"Svartsjuk? Jag?" Asher skrattar som om det var det roligaste han hört på länge. "Snälla, om jag ville ha dig skulle jag redan ha fått dig."

"Och vad får dig att tro att jag skulle vilja ha dig?" Jag lutar mig tillbaka igen och lägger armarna i kors.

Asher ler självsäkert. "Vem vill inte ha mig?" Han luftar sig med sin hand.

Jag greppar tag i en soffkudde bredvid mig och slår till honom med den. "Sluta vara så kaxig!" skrattar jag. Asher tar tag i kudden och slår den tillbaka på mig. "Säger bara sanningen, Princesa."

"Sanningen alltså? Så då kan du berätta för mig vad det är som händer?" säger jag, plötsligt allvarlig. Jag tittar in i Ashers ögon och väntar på hans svar.

Försök två: Få ur honom sanningen genom att överraska honom.

"Det är inget som du borde bli indragen i." säger han mjukt och möter min blick.